Himlen och helvetet
Från att ha känt en sällsam klump byggas upp i magtrakten, bestående av något som torde ha varit sorg och grym hopplöshet, till glädjetårar och ett kanske mer än något annat surrealistiskt lyckorus. Och allt detta på bara fem minuter.
Nick Hornby skriver i sin fantastiska fotbollsskildring Fever Pitch om hur en perfekt match ser ut. En sådan, menar han, vinner ens eget lag med 3-2 efter att ha hämtat upp ett 0-2-underläge. Själv har jag ofta vädrat en liknande uppfattning. Skillnaden är att i min utopi tar först ens eget lag ledningen. Sedan följer motståndarens kvittering och strax därpå tar de asen ledningen med 2-1. Sedan, förstås, följer, gärna sent i matchen, ens eget lags kvittering till 2-2 och slutligen det avgörande 3-2. Euforin är total. Och ikväll fick jag uppleva det för första gången på så länge jag kan minnas (rätta mig gärna om jag har fel, det kan ha hänt ifjol – mitt minne tenderar att sättas ur spel när allt syre rusar upp i hjärnan på det här viset).
Hade den gode Nick varit med på Örjans Vall ikväll hade han säkert hållit med. Minns jag inte fel pratade han i sin bok även om utvisningar hos motståndarna och kanske rentav en missad straff eller två, men just ikväll tycker jag att slikt känns som ett extra lager sockerglasyr på en redan överdådigt maffig bakelse.
När man upplever en match som den vi bjöds på Örjans Vall denna varma augustiafton glömmer man snabbt bort den inre rangordning på stora fotbollsupplevelser alla vi fotbollsfanatiker, patetiskt nog, faktiskt har inom oss – erkänn, du har det också! – och placerar det senast upplevda på en solklar förstaplats. När jag skriver detta, drygt två timmar efter matchen spelats färdigt, har jag fortfarande lite problem att komma på någon match som berett mig större glädje. Om ett par dagar kommer jag säkert att le i mjugg åt mig själv och återinrätta HBK-Parma på Gamla Ullevi, guldmatchen i förrfjol på Ryavallen och några till på toppositionerna, men just nu känns det rätt att låta denna ljuva 3-2-seger få sola sig i glansen ett tag till.
Så mycket för Himlen. Om det är i någon sorts jordlig variant av densamma vi HBK:are befinner oss ikväll, torde det för IFK-supportrarna snarare vara limbo som gäller. Att vända ett underläge på bortaplan, att kontrollera händelserna ända fram till de sista skälvande fem minuterna och ändå inte få med sig en ynka poäng känns fruktansvärt. Och tro mig, jag vet hur det känns.
För mig är Norrköping ett lag som definitivt hör hemma bland de fjorton i Allsvenskan. Skulle det stå blott mellan IFK och HBK skulle valet vara lätt, när det gäller HBK:s väl och ve tar jag föga eller ingen hänsyn till övre klubbars öden och/eller äventyr. Men bortsett från detta icke önskvärda scenario fortsätter jag att hålla en liten tumme för Östergötlands största fotbollsstolthet.
Om inte annat kanske ni kan ge igen på Sundsvall. What goes around comes around, heter det ju.
