Ut med domaren - in med Nalle Puh
Den svenska domarkåren måste reformeras.
Omgång nummer sjutton kommer för många bli ihågkommen för en enda sak. Tyvärr kommer det nog inte vara Pablo Piñones-Arces drömmål utan domarinsatserna. I Solna var många mycket missnöjda med Martin Hanssons insats, i Göteborg verkar flertalet fortfarande gnissla tänder över Leif Sundells dagsverke och i Malmö gick det så långt att representanter för hemmalaget blivit anmälda för sina klagomål på Anders Frisk. Anders Frisk som dessutom fick kritik från Hammarbys tränarstab och sedan länge är föraktad av de grönvita fansen. Är det rimligt att det i tre av sju matcher ska vara domaren som har huvudrollen efter slutsignalen?
Givetvis kan inte domaren vara alla till lags. Hans roll är trots allt att fatta de avgörande och ofta obekväma besluten och ibland blir det fel. Det måste man kunna acceptera hur surt det än kan kännas. Nu är det dock så att vi har passerat gränsen för vad som kan vara passande. Domarstandaren är inte sämre i år än tidigare år, tvärtom är den nog lite vassare än för tre – fyra säsonger sedan. Men, och det finns ett enormt men, Allsvenskan och den moderna fotbollen har utvecklats i ett ännu raskare tempo. Allsvenskan har helt enkelt växt ifrån sina rättskipare. Medan spelarna och klubbarna har tagit flera steg framåt står domarkåren fortfarande kvar och stampar på samma ställe. Om inte någonting görs kommer glappet att bli ännu större och klassen på domsluten om möjligt ännu sämre.
Under världsmästerskapen skedde något ovanligt inom svensk media. Tyckare och journalister började hacka på domarkåren. Ingen kunde undgå att se de misstag som skedde och även de svenska förståsigpåarna började gnälla. Nivån var för låg och vissa av de svartklädda höll helt enkelt inte måttet. Äntligen fick vi en behövlig debatt angående de avblåsningar som gjordes. Dock vinklades debatten till att mestadels anmärka på de bidrag som kom från mindre och i fotbollssamanhang mer okända nationer. I min enfald trodde jag att det som ett led i detta skulle fortsättas att debattera när vi sedan återgick till vår vardagliga lunk i den egna serien. Så blev nu inte fallet, istället sluter media och förbundet åter upp bakom Ingvarsson, Emmaboda och kompani.
Kritiseras domaren av fansen har fansen fel.
Kritiseras domaren av någon tränare eller spelare beror detta på besvikelse över resultaten.
Kritiseras domaren mot förmodan av media beror det på att han haft en dålig dag.
Ingenstans vågar någon officiellt ställa krav på förbättring. Ingen av de inblandade verkar kunna se parallellen mellan ett dåligt VM ur domarsynpunkt och en låg nivå i Allsvenskan. Det är helt enkelt mer acceptabelt att racka ner på en domare från Mali, Tonga eller Ecuador än vad det är att anmärka på fel hos en från Haparanda, Hässleholm eller Eskilstuna.
Vad är då roten till det onda? Varför klarar till exempel inte Leif Sundell av att utvecklas i den takt som serien och spelet kräver? Vilka ändringar måste göras?
Problemet är egentligen ganska enkelt. Den svenska domarkåren är kvar där vi andra var för ett par år sedan. Då svensk fotboll fortfarande drevs framåt av glada amatörer och Ica-handlare. Då spelarna dels var Allsvenska fotbollsidoler och dessutom vid sidan av arbetade som plåtslagare och kioskbiträden. Domarkåren måste helt enkel ta steget ut i proffslivet. Att vara elitdomare måste vara ett heltidsyrke. Domarna måste få chansen att vid sidan av matcherna träna, gå utbildningar, studera matchsituationer både på egen och internationell nivå, ges tid att analysera sina insatser och framförallt döma ännu mer.
Eftersom en professionell domarkår skulle kosta ännu mer än nu i nuläget borde förbundet helt sonika sälja reklam på domarställen. En enkel logga på bröstet och ryggen borde ge en bra ekonomisk grundplåt att bygga från. Frågan är om Sverige och dess representanter i UEFA har kraft och möjlighet att genomdriva en sådan förändring. Därför borde vi kanske försöka få med oss våra två grannländer Norge och Danmark. Varför inte ha en gemensam domarkår för samtliga tre länder? Låt elitdomarna rotera mellan de tre olika ligorna. Detta skulle leda till att samma domare skulle ha mindre sannolikhet att döma samma lag flera gånger under en säsong. Dessutom skulle nivån på samtliga tre ligor bli både högre och mer jämn. Personligen skulle jag föredra att en helt opartisk dansk domare dömde derbyn och stormatcher än exempelvis herr Fröjdfelt. Inte därför att jag mistor Fröjdfelts vilja att vara opartisk men efter att ha dömt svensk fotboll under en längre tid måste även den mest neutrale domare och linjeman ha skaffat sig favoritlag och spelare. Får däremot Fröjdfelt och hans svenska kollegor döma ett derby i Köpenhamn är chansen att de kan kliva in på planen helt neutrala betydligt större.
Möjligen går det också att skapa ett utbyte med andra länder i Europa. Varför inte låta en tysk, engelsk, polsk eller holländsk domare komma hit och döma en och annan match och i gengäld låta bra svenska domare belönas genom att döma en match på kontinenten. På så sätt skulle även svensk fotboll komma närmare den hårdare europeiska fotbollen. Som det är nu blir det en ganska stor omställning för många svenska spelare och lag att komma ut i Europa där bedömningsnivån är en annan.
Slutligen och kanske viktigast måste klubbarna skiljas från förbundet i större utsträckning. Ledande klubbrepresentanter kan inte dessutom vara ledare inom förbundet. Givetvis ska klubbarna och förbundet ha ett nära samarbete men de skall inte integreras. Förbundet är trots allt ansvariga för domarna och det kan inte vara rimligt att någon som leder en klubb dessutom är ansvarig för domarkåren. Förbundet borde även ägna mer tid åt att studera omdiskuterade matchsituationer för att efterhand kunna döma ut rimliga straff. Både angående sådant domaren missbedömt samt sådant domarteamet helt missat. Även här krävs dock att förbundet blir mer oberoende för att vi ska slippa de jävsituationer vi har i dagsläget.
Avslutningsvis: Dagens Bajen Ord
Parameter – storhet som kan hållas konstant för beräkning av beroende variabler men som själv kan varieras.
Återfinns i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket mellan orden paralytiker och paranoia.
