Veckan när allsvenskan fattade eld
Bengt Madsens utfall mot Anders Frisk inledde en vecka utav allsvenska händelser helt präglade av känslor. Ilska, besvikelse och förödmjukelse tvingade svenska fotbollsledare till agerande av nästintill sydeuropeiskt snitt.
Plötsligt tog hela skiten fyr. I Malmö, Göteborg och Helsingborg rann sinnet till. Göteborgs fans lackade ur och fick den sympatiske Stefan Lundin att lämna sitt arbete, HIF-styrelsen tog illa vid sig och gav Sören Cratz möjlighet att bosätta sig på söder i Stockholm och vidareutveckla myten om vilken fantastisk människa han är. I Malmö blev vice ordföranden i fotbollsförbundet jättearg på primadonnan Anders Frisk. Frisk som under matchen mellan MFF och Hammarby lyckades med bedriften att blåsa 20 frisparkar under matchens första femton minuter. Att bli så arg är knappt tillåtet i det fotbollssverige där dansband, bingolotto, tjo, tjim och fair play är grundstenarna i livet.
Inom svensk fotboll ska man helst vara snäll, sportslig och belevad. Här hör inga känsloyttringar hemma. Fotbollen ska vara en familjeangelägenhet säger Lars-Åke. Du ska kunna ta med barnen till arenan och äta glass. När matchen är vunnen ska du gott och väl hinna hem till Aktuellt för att i god ordning kunna ta del av börskurserna i A-ekonomi.
I sin strävan efter att bli marknadsanpassad och dra mer publik har svensk fotboll lyckats stoppa en av fotbollens huvudingredienser i byrålådan. Lidelsen, hatet och kärleken är ingredienser som ger fotbollen liv. För visst är det väl så att vi gillar all uppståndelsen. De som står för den stora dubbelmoralen i dessa parallella historier är ju pressen som kan skriva spaltmeter om krisen här och krisen där samtidigt som deras egna experter sitter och fördömer klubbarnas ageranden. Hade det inte hänt något inom den allsvenska fotbollen hade det ju inte heller funnits något att skriva om.
Riksmedia har valt att genomgående såga Bengt Madsen. Det kändes i luften redan från början. MFF har fått härja alldeles för ostört i den allsvenska tabelltoppen. Chansen kom och alla tidningar gav sig på MFF och dess ordförande. Bengt Madsen har liksom alla andra himmelsblå sett Anders Frisk förstöra för MFF alldeles för många gånger. Genom ett oändligt blåsande i alla möjliga situationer lyckas Frisk förrycka matcherna på ett sätt som gör att han själv blir huvudperson. Samtidigt kan han låta bli att döma i helt uppenbara situationer. Nu upplevde Madsen att det hade gått för långt. Sinnet rann över och Madsen lät Frisk få reda på vilken klass han håller. Måhända var tillfället en smula olämpligt, kanske skulle han låtit bli att uttala sig överhuvudtaget. Men i vilket fall som helst, jag uppmanar alla fotbollssupportrar i Sverige som läser detta, att tänka till. Ni behöver inte erkänna er uppfattning offentligt men är det inte så, att det Bengt Madsen under några olyckliga sekunder sade till Anders Frisk, är det som den svenska fotbollspubliken upplevt ända sedan Frisk visade sig på de allsvenska arenorna första gången:
Här är en man som befinner sig på fotbollsplanen mer för att framhäva sin egen person än för att sätta den fotbollsmässiga rättvisan i centrum.
Som MFFare är jag mycket glad över att vi har en ordförande som inte viker sig för opinionen, som står upp för klubben och som inte rättar sig i det svenska lagom-ledet. Kanske hade det varit bättre att han renodlat sina uppdrag. En relativt vanlig person som jag själv som bara har ett jobb att stressa till kan ha mina funderingar kring hur det fungerar att leva sitt liv såsom många män inom näringslivet gör. Känner man sig inte splittrad av att ha 14 uppdrag att sköta samtidigt?
Till skillnad från många av mina MFF-kumpaner är jag ingen renodlad IFK Göteborg-hatare. Jag kan tycka att Göteborg har många likheter med MFF. Den problematik som IFK nu dras med liknar till förvillelse de problem som MFF brottades med 1998-1999. Klubben har en stor ryggsäck med många pokaler att bära på. Det finns en anda som måste upprätthållas och det ska alltid vara goa gubbar och sönderklippta kalsonger på Kamratgården. Även om kalsong-frågan aldrig haft så stor betydelse inom Malmö FF var det trots allt storhetsvansinnet och känslan av överlägsenhet som ledde tåget rakt ner i division ett.
En träig klubbledning klarade inte av att värva kvalitetsspelare till laget. Istället sålde Cavalli och Bergqvist de förmågor som fanns och räknade med att ett gäng grovarbetare skulle klara kontraktet med hjälp av långbollsspel och den blotta uppenbarelsen av den himmelsblå tröjan.
Två tränare med förflutet från sjuttiotalets guldera rekryterades till klubben för att ersätta en nytänkande holländsk tränare som knäcktes av spelarförsäljningarna och ett dödsfall i familjen. När Roland och Thomas tog över präglades MFF av rena röran. Spelare syntes berusade på stan och tre dagar innan den viktiga och mycket avgörande matchen mot Elfsborg 1999 träffade supportrar på ett gäng lindrigt nyktra MFFare på nattklubben Slagthuset. Fansen var upprörda, klubbledningen stod handfallen och spelarna verkade rädda och osäkra. Klubben gjorde några meningslösa och ogenomtänkta spelarvärvningar varav en skadades redan efter 17 minuter mot Hammarby hemma på IP. Klubbens styrelse trodde hela tiden att det skulle ordna sig. Helt förblindade trodde ledningen att spelarna skulle resa sig och plötsligt växa ut till ett fantomlag . Styrelsen såg inte att truppen helt enkelt var för dålig. Det fanns vissa ljuspunkter i spelarmaterialet men det alltigenom bestående intrycket var att laget bestod av en grå massa komplementspelare som saknade vettig ledning och eget spel. Degraderingen blev ett uppvaknande och ett nödvändigt reningsbad för klubben och sen kom ju Zlatan till A-laget…
När jag nu betraktar IFK Göteborg kan jag se samma tecken. Hoppas att ni göteborgare inte tar illa upp nu men visst är det så att spelartruppen är för svag, att värvningarna varit förhastade och att klubbledningen lever i stark förnekelse inför problemen. När Stefan Lundin nu lämnar sina uppdrag väljer Göteborg att satsa på gamla recept. Roger Gustavsson ska gå in och återuppliva en slumrande jätte. Det är ju bara så att man väntar på att Glenn Hysén ska återvända och hitta på hyss i omklädningsrummet. Nej, det krävs nog mer för att få en betydande förändring till stånd. Ni klarar säkert kontraktet, de andra lagen är för dåliga. Men ett råd från oss himmelsblå till er blåvita måste vara att kräva förändringar och inte vara nöjda med att det görs lite halvhjärtade insatser på ytan. Förändring tar tid och måste få ta tid men det är viktigt att inse att det kanske krävs stor personalomsättning både i klubbledningen och i lagledningen för att få rätsida på problemen.
