Gästkrönika: Släng gulden i torrdockan!
Att fotografera den i sin fulla prakt, mata in bilden i datorn, sudda bort KOCKUMS och ersätta det med MALMÖ FF eller ännu bättre, ZLATAN. Sicket vykort!
Var nere i hamnen häromdan. Kunde inte låta bli att ta en sväng till torrdockan för att få en skymt av Mighty Servant, den store tjänaren, som ska plocka med sig Kockumskranen till offsideavblåsningarnas land. Enligt kaptenen är kranen en relativt liten last. Liten, tänker jag och kastar ett getöga mot världens största fågelben. Tänker de bara stuva in skiten i handskfacket och söndagssegla till Gula havet, ligga plant i femton meter höga dyningar? Nu står jag här och tänker på det första som slog mig när det stod klart att kranen skulle väck; Att fotografera den i sin fulla prakt, mata in bilden i datorn, sudda bort KOCKUMS och ersätta det med MALMÖ FF eller ännu bättre, ZLATAN. Sicket vykort! Kanske skulle det bli succé, kanske skulle mitt patent rädda min hårt ansträngda CSN-ekonomi. Men nu ligger kranen där, berövad sin forna glans, med femmetersbokstäverna vilande mot marken och jag är inte ledsen. De riktigt gamla stötarna, de som var med i cykelkaravanerna, de som hade företräde i trafiken på vägen till jobbet, menar att kranen köptes in när varvet redan var dödsdömt, må det vila i frid.
Kranens första decennium sammanfaller med mina första minnen av den som flitig gäst på pappas arbetsplats en dryg rangerbangård därifrån. "Titta, världens största kran!" Världens största kran, wow. Nu, i dagar av himmelsblå pånyttfödelse verkar nostalgin kring detta industriminne rent fåfäng. Varför inte vända på det och se rivningen som ett järtecken? Att den säsong då Malmö FF reser sig ur askan och slåss om det allsvenska guldet är den säsong då man skeppar iväg monumentet över icke infriade löften, desperation och ohållbara ekonomiska satsningar. Plötsligt står allt klart för mig; För några år sedan när en panikslagen klubb, en frustrerad stad och en desillusionerad supporterskara satte spaden i jorden och renoverade Gamla IP grävde man också ett stort hål att placera laget i. Det hålet hette Superettan. Efter hemmasegern mot Bajen den hösten menade Wernersson i Fotbollskväll att återinvigningen av Gamla IP mycket väl kunde stärka klubbkänslan och rädda laget kvar i högsta serien.
Nu blev det inte så. I Helsingborg går måhända högmod före fall, i Malmö gör nostalgin detsamma. I år vänder vi det förflutna ryggen, river kranen och krigar i toppen... det är så symbolmättat att man smäller av! Historien i all ära, men vad hjälper en torrdocka full med Von Rosen när Billy Ohlsson ännu en tid kan slingra sig om Lennart Johansson? Tänk på den här matematiken: 104 år på Södermalm är lika med 14 i Malmö. Tack, Mighty Servant!
