Peter Birro inför derbyt
"Bäst i Sverige" - på tisdag avgörs det.
- Bäst i Sverige!
Utan att veta vem som ringde svarade Peter Birro just så när jag ringde till honom för att prata om derbyt. Bara sekunderna efter att jag presenterat mig kom jag på hur dum jag varit.
– Blåvitt!, skulle jag ju givetvis svarat.
Tanken att intervjua Peter Birro hade slagit mig bara dagarna innan. Jag ville trissa upp stämningen inför derbyt och då gärna prata med någon som stod på andra sidan, som kunde leverera de där ”sanningarna” som skulle göra folk än mer intresserade att prata fotboll. Då jag fick tag på Peter genom en gemensam bekant som även han, liksom Peter och jag själv, dyrkar Morrissey valde jag att även innefatta det i artikeln. För inte kan väl den fagre 80-talsikonen bli utelämnad så där, inte när man pratar livets väsentligheter?
Peter, hur har du laddat inför derbyt på tisdag?
- Jag ska bjuda några vänner på min nya film, som är en hyllning till fotbollen och till ÖIS. Jag ju är med i ”AÖ” – Anonyma Öisare. Vi brukar träffas och dela med oss av våra smärtsamma minnen.
I din nya film, Bäst i Sverige, framställs ju inte direkt de blåvita som sympatiska…
- Nä, de som är dumma och elaka har blåvittröjor (skratt). Det är hämnden, revanschen mot alla klasskamrater som hånade en när man var liten för att man var Öisare. Skurkarna är visserligen blåvita, men de är ändå ganska harmlösa och sympatiska. Jag har flera vänner som hejar på IFK och de älskar också filmen. Det finns mycket humor och det försonar och förbrödrar, som fotbollen ska göra.
- Sen är det bara kul med lite spirituell, småelak och upphetsande rivalitet mellan Öis och IFK medan matcherna pågår. Men efter matchen har jag inte några problem att krama om en blåvit som jag känner - bara inte IFK vunnit förstås (flin). Men det är sant, Bäst i Sverige handlar ju mycket om ÖIS, om Allbäck, Totti, Maradona och alla de andra stora. Den rekommenderas. Den är för alla åldrar. Är man intresserad av fotboll kommer man att gilla den. Man kan väl säga att det är den första riktiga svenska fotbollsfilmen sen "Fimpen".
- Det är ju så när man är liten och ensam som Öisare, att man fick stryk av de blåvita. Det gjorde ju i och för sig bara att man blev ännu mer stolt över att hålla på ÖIS. Jag menar, att vara Öisare, det är ju som att tillhöra en hemlig orden. För Öisare är man ju för att man vet lite mer.
Säsongen så här långt ur ÖIS perspektiv. Hur ser du på den?
- Vi har ju gått jävligt bra i år. Skillnaden mot tidigare år är att när vi spelat dåligt i år så har vi ändå inte förlorat. Vi hatar att förlora nu, det är därför vi är så bra. Sen har vi ju Källander, ett spelgeni och ”kärnkraftverk”. Han har gjort en lysande säsong.
- Just den här långsiktiga planeringen började för flera år sedan: satsning på unga talanger på hemmaplan, riktade värvningar av lovande killar i utländska klubbar man har samarbetsavtal med. Det är mycket Sören Börjessons och Ulf Svenssons förtjänst - och Erik Hamrén. Han står ju för ordning och reda, Öis har ju annars varit laget där allting gått på en höft. "Jaså, vi har kris? Jaha. Då värvar vi Ove Grahn! Är han 700 år gammal och har rostiga knän? Skit samma, han var ju bra förut". Typ.
- En annan sak som jag som Öisare är väldigt stolt över är att vi även hjälper de klubbar ekonomiskt som vi har samarbete med. Att vi har ett socialt engagemang i både Sydamerika och Afrika. Det är mycket Öis över det, tycker jag.
Men när ni som nu lånar in spelare, blir du inte orolig inför nästa säsong?
- Nu är det ju inte sagt att de inte stannar i Öis. Sen med Hemberg att han petas, så tror jag bara det är nyttigt för honom med konkurrensen. Visst är det jobbigt att se honom vid sidan, men det är ju så att man växer vid motgångar. Det tror jag även han gör. Jag tror istället att han kan lära sig mycket av brassarna.
Vi börjar prata om lagkänsla och laganda.
– Den blåvita lagkänslan, den existerar ju inte, det verkar alltid så gnälligt på Kamratgården, hävdar Peter och nämner utan att andas Marcus Allbäck. Den klubbkänslan som Allbäck har, den är nog unik i Sverige.
Mitt försök att sticka in med ett litet ”Håkan Mild” är dödfött. Jag släpper det och låter Peter få fortsätta prata om Öis, det ger nog mer tänker jag.
- Vi Öisare har ju lärt oss att uppskatta en match även om vi inte vinner. Därför betyder vinsterna ännu mer för oss och är rena ögonblick av skönhet. Öis är ju ett lag med fans som är aristokrater. Blåvitt å andra sidan, måste få tillbaka glädjen igen. Just nu är de som en tungrodd socialdemokratisk partiapparat med Göran Johanssons obarmhärtiga brist på fantasi, charm, och rörlighet.
Det lillebrorskomplex ni Öisare har och har haft gentemot oss blåvita, känner du att ni håller på att växa ur det?
- Jag tror aldrig att vi haft något. Det är väl blåvitt som har ett storebrorskomplex i så fall?
Oj, Kanske inte mer att prata om där då, tänker jag och går vidare i samtalet. Jag börjar resonera om hur viktigt det faktiskt är att Öis är bra – för Blåvitts skull. Ett starkt Öis måste ju vara det allra bästa. Peter Birro är inte sen att hålla med:
- Ett SM-guld för Öis skulle vara väldigt hälsosamt för svensk fotboll.
Jag tänker, men säger det inte, att nu behöver vi inte gå till överdrift, men avbryts i mina tankar av rena svordomar.
– Det är ju så, att varje gång som Blåvitt åker på en förlust så blir man lite glad.
Jag säger att jag faktiskt inte blir särskilt glad om Öis förlorar, bortsett från derbyna givetvis, eftersom jag aldrig sett Öis som något hot mot mitt Blåvitt. Kanske säger det något om vem av oss som känner sig som lillebror och storebror av oss.
Ett par sekunders allvar om Öis och Blåvitt byts snart till snack om vilken betydelse stil och elegans har för fotbollen. Peter är tvärsäker på sin sak när han säger att det saknas just stil i svensk fotoboll. Lika snabbt som de rödblå dalar i tabellen efter sommaruppehållet, lika snabbt nämner han Tommy Söderberg.
– Som en jävla hemmafru hämtad direkt från Konsum, lyder det blygsamma betyget när vi prata om träningsoverallernas okrönte konung. Det ser för jävligt ut, säger Peter och jag argumenterar inte emot.
Matchen på tisdag då, hur går det?
- Det lutar ju åt 2-2.
Verkligen? Efter allt det här om hur bra Öis är så tror du inte ens på vinst?
- Vänta lite nu, jag sa bara att det lutar åt 2-2! Det blir ju 3-2. Afonso sätter det avgörande målet på frispark. Han har missat ett par bra lägen nu, så det är dags att sätta en. Eller också gör Källa ett - han är het som fan nu.
Till sist, för att återknyta till vad vi pratade om först, vilken låt av Morrissey tycker du symboliserar derbyt bäst?
- Det är väl ”Roy’s Keen” då!
Jaså, jag trodde det var ”Please, please, please let me get what I wan’t” eller ännu hellre ”You just haven’t earned it yet baby!”?
- Haha, den lätta får du inte av mig! Nej, jag säger hellre "We hate it when our friends become successful". Vi Öisare har lidit i många år över Blåvitts välförtjänta framgångar. I år är det fan våran tur att vinna. Och eran tur att lida! Det finns en Gud trots allt!