MFF – HIF 0-2

Skånederby inför 24 000 åskådare som bjöds på trevlig och intensiv fotboll. HIF visade fin form medan MFF inte lyckades bättra på sin hemmastatistik, som är långt ifrån guld värd.

Malmö FF hade ryckt upp sig inför dagens match och spelade stundtals väldigt smart fotboll, snabb och effektiv. Frånsett den sista avgörande sparken, den som skulle få bollen att leta sig in bland nätmaskorna bakom den duktige Fredrik Larsson i Helsingborgsmålet tycktes saknaden av avstängde Peter Ijeh inte vara så otrevligt överhängande.

De två senaste matcherna för MFF:s del har spelet inte alls stämt, trots det har laget bärgat fyra av sex poäng. Det är starkt. Starkt att kunna ta två poäng i snitt per match men svagt att ju längre säsongen lider komma allt längre ifrån det egna spelet. Långa stunder syntes det alltför tydligt att MFF saknar en spelfördelare på innermittfältet.

På tok för många gånger flyger bollen på ren chans från den egna backlinjen till motståndarnas dito. Inför dagens match trodde jag det stod klart för alla och envar att Helsingborgs fyrbackslinje är oerhört tacksamma att få möta ett lag som envisas med långbollar. Jesper Jansson, HIF:s lagkapten, styrde och ställde i sin försvarslinje med stor framgång.

Första halvleken startade i ett rysligt snabbt tempo och det anmärkningsvärda är att den fortsatte i detta höga tempo matchen igenom, vilket även var orsaken till den höga felpassningsprocenten. De viktiga andrabollarna, som gemene man lärt sig att alltid påtala, vanns i de flesta fallen av HIF. MFF var aggressiva men mötte idag sina övermän i HIF.

Tommi Grönlund och Lars Bakkerud är så otroligt effektiva att det inte är med viss avundsjuka jag medger att de många gånger krigade ner MFF:s mittfält, effektivt och skoningslöst. Jörgen Ohlsson och Hans Mattisson kämpade matchen igenom men det var först när Jon Jönsson kom in i andra halvlek som vi kunde se skillnader dem emellan. Jon Jönsson tog för sig och ville hela tiden ha boll och sökte sig till bollen eller de fria ytorna.

Hans delikata och precisa framspelning till Niklas Skoog med undersidan av skon, som friställde den senare, kunde mycket väl ha resulterat i ett mål om inte Fredrik Larsson stått i vägen. Nog kan man ha kravet att Jon Jönsson spelar från start i nästa match. Vågar Prahl, och framförallt vill han, göra denna rockad? Vem ska då petas?

Det skapades ett antal chanser och även här kändes det som om HIF: s målchanser var några tum närmare Malmös mål för varje försök. MFF gjorde emellanåt några snabba spelvändningar, oftast signerade Joseph Elanga, Andres Yngvesson eller den kanske bäste i Malmö, Niklas Skoog. Men det ville sig ändå inte riktigt och visst märks det att Skoog och Yngvesson inte spelat ihop så där värst mycket i anfallet. I bortåt trettio minuter var spelet fördelat mestadels på Malmös egna offensiva planhalva och på innermittfältet.

Förvånansvärt lite spel förekom på HIF:s planhalva och MFF lyckades aldrig etablera något nämnvärt tryck. HIF började alltmer få matchen dit de ville vilket nog stod klart för många i halvtid. Stundtals vid fasta situationer, och kanske endast, kunde MFF flytta upp spelet och ta nya offensiva positioner men inläggen är bara en tacksam uppgift för en rättvänd försvarare.

Här måste Prahl se till att få en snar förändring om inte fortsättningsvis varje frispark endast ska resultera i en snabb spelvändning för motståndarna. Malmös styrelse sålde Brian Steen Nielsen när blott åtta omgångar av Allsvenskan återstod samtidigt som Helsingborgs styrelse stack en dolk i Cratz och började vifta med Svärd(-et). Man kan ju undra vilken handling som kommer vara mest avgörande för endera laget.

Helsingborg måste tillskrivas som ett av de bättre lagen som gästat Malmö Stadion i år. Det är med all rätt de nu innehar en fjärde plats (i en haltande) serietabell och deras målsättning (delmål må så vara) att ordna med sex poäng (de obligatoriska trettio) för att säkra det Allsvenska kontraktet lär säkert vara ordnat i och med nästa omgång.

HIF har mycket goda chanser att ordna en Europaplats. Detta märks framförallt i att serieledande MFF ikväll spelade stundtals mycket god och underhållande fotboll men att HIF var snäppet bättre. Framförallt Helsingborgs individualister har (kanske bara för dagen) en högre lägsta nivå än Malmös. Se bara på Mattias Lindström och Christoffer på respektive kant, som uträttade mycket i offensiv väg och sällan blev överspelade i defensiven, förutom de gånger när ohejdbara Skoog lekte fotboll med dem.

Malmös motsvarighet på kanterna blev många gånger anonyma. Många undrade säkert vart Erik Johansson tog vägen i andra halvlek ända tills han blev utbytt. Nu ska inte deras avsaknad av briljanta nummer tillskrivas som endast deras eget fel. Tvärtom. Både Johansson och Joseph Elanga viftade febrilt med armarna, framförallt den senare men sällan fick de en passning.

Krossbollar tycks inte ligga i fatet för våra ytterbackar, våra mittbackar eller ens våra innermittfältare. Rädslan av att slå en god krossboll istället för att slå en (ofta) meningslös långboll till så kallad säker mark tycks vara något de föredrar att göra. Skoog, Ijeh och Brian Steen Nielsen är de enda tre som hittills i årets Allsvenska visat upp denna spelöppnade passningsform i MFF. Dock ska det erkännas att både Elanga och Johansson bättrat på sina defensiva kvaliteter under Prahls ledarskap.

Andra halvleken bjöd på mindre underhållande fotboll. När så ledningsmålet för Helsingborg var ett faktum tycktes Malmöspelarna i ren desperation slå än fler och mindre välriktade långbollar. HIF backade taktiskt tillbaka, bevakade sina positioner och visade på fin bollpress och understöd, något de saknat under många matcher i år. När sedan Gustaf Andersson inte vill låta Alvaros Santos vara den enda i målprotokollet kunde man bara konstatera att Malmös backlinje inte är guld värda.

Däremellan ordnar inhopparen Markus Rosenberg en straff för MFF efter en (landslagsmässig) framspelning av Niklas Skoog, över huvudet på Helsingborgarna. Domare Fröjdfeldt blåser straff och Skoog, som bara minuterna tidigare haltat av planen i smärta, väljer själv att slå den. Tränare Prahl väljer att vända ryggen till och kanske borde man ha följt hans exempel, men då hade man missat Larssons matchavgörande straffräddning sju minuter från full tid på Skoogs, en aning för löst slagna, straffspark.

Efter första halvlek tyckte jag båda lagen förtjänade tre poäng vardera och efter full tid tyckte jag potten kunde delas lika men skillnaden en kväll som denna är att ha spelare som Alvaro Santos i sitt lag. Han klackade, skarvade, sprang sig fri, öppnade ytor för övriga lagkamrater med sina löpningar och hade nästan hundraprocentig utdelning på sina samtliga företag denna kväll.

För Malmös del gäller det att snabbt bärga tre poäng på söndag mot revanschsugna IFK Göteborg annars kan guldet vara bortspelat för i år då MFF sedan har tre raka bortamatcher samtidigt som ÖIS och DIF ångar på utav alla sina krafter. Malmös facit på hemmaplan är inte bra i år, inte ens guldklass på den. Sexton poäng av trettio möjliga är alldeles för dåligt. Seger på söndag och vi kan fortsätta att hoppas på guld, redan i år.

0 kommentarer