Nu håller Magnus tyst
Det var den elfte september. Jorden gick inte under. Det var den elfte september. Malmö FF förlorade med 0-2.
Jag har skrivit och pratat om guld så länge och så mycket att det känns som om ordet G-U-L-D ligger där på tungan och vill ut så fort jag öppnar munnen. Igår var det inget guldspel. Helsingborg vann rättvist och så var det sagt. Det gör ont att erkänna, men Helsingborg spelade som om det var de som låg etta och inte Malmö FF. Jag ska inte prata mer om guldet. Inte skriva något mer om guld. Jag lovar. Jag tror fortfarande inte på att Högre Makter har något med saken att göra. Men jag ska ändå hålla tyst, tills det finns fog för att nämna detta ord. Jag önskar att den stunden kommer snart.
Det var inte roligt igår. MFF kämpade och slet, men vad hjälpte det. Det blev 0-2 och det går liksom inte att förklara bort. Igår kväll var det tungt som ett ton på mina bräckliga axlar. Det var baksmälla utan fylla. Det gjorde ont, fysiskt och psykiskt. Det kommer att göra ont till söndag.
Väl hemma skickar man sambo och barn i säng, på med hörlurarna och spelar Morrissey med och utan The Smiths. Där är en som vet vad smärta och lidande är, han kan hålla mig i handen. Han är den drog jag behövde efter matchen. Tankarna kommer direkt: vi åker rutschbana i tabellen; degradering till Superettan. Vi kommer att förlora alla matcher som är kvar, för hur ska vi kunna vinna? 5 matcher i rad (Norrköping, Djurgården, Örgryte, Hammarby, Kalmar) utan förlust är glömt. Morrissey sjunger:
”I know it´s over
And it never really began
But in my heart it was so real”
Jag går och lägger mig. Men sömnen vägrar komma till min hjälp. Om och om ältar jag förlusten. Vaknar till en ledig dag och det är den tolfte september och jorden har inte gått under.
Försöker komma på positiva saker. Anstränger mig verkligen. Sätter på en kopp kaffe och tänder en ljuvlig Camel. Anstränger mig än mer. Och det visar sig vara lättare än jag trodde:
* Malmö FF leder fortfarande serien.
* Malmö FF har alltjämt avgörandet i egna händer.
* Det blev inga varningar och därmed inga avstängningar.
* ÖIS, Djurgården och Helsingborg har ett antal inbördes möten kvar.
* Skoogs skada visade sig inte värre än att han kunde fortsätta.
* Ijeh är tillbaka på söndag
* Concha verkar vara på gång
Jag tror Prahl fick en del att tänka på. Erik Johansson har inte varit bra de senaste matcherna, Inte Elanga heller. Jon Jönsson gjorde samtidigt ett fräckt inhopp. Hade jag hetat Johansson (vilket jag ju i och för sig gör) eller Elanga så hade jag nog börjat planera för att skaffa mig en skön sittkudde till nästa match. Reservbänkar kan vara kalla i september även om sommaren tydligen vägrar ta semester.
Jag sätter på en platta med Morrissey även idag, men hans sorg och lidande har jag svårare för denna dag. Smärtan efter förlusten sitter där fortfarande som en tagg i hjärtat, och jag försöker kanske lura mig själv, men på söndag är det IFK Göteborg som står för motståndet. Och jag är så jävla dum att jag redan tror på seger. Jag är så jävla dum att jag tror att Malmö FF är Sveriges bästa lag. Så jävla dum är jag.
Jag försöker glömma gårdagen och se fram emot den matchen. Ijeh är tillbaka. Herregud, Gud är tillbaka. Bara det. Dessutom kan det ha varit en nyttig förlust igår. Så uselt som MFF spelat mot Hammarby och Kalmar och ändå lyckats fixa ihop 4 poäng – det är möjligt att spelarna trott att det har varit som ett självspelande piano att få trä på sig den himmelsblå dressen. Nu är det upp till Prahl, den så kloke, att ta ut det bästa laget, och det är upp till spelarna att visa sig själva och oss supportrar att gårdagens förlust var ett olycksfall i arbetet. IFK Göteborg ska få sota för detta! Så måste det låta.
Det är möjligt att laget hade fått guldfrossa. Visserligen leder vi fortfarande serien och ingen kan komma och säga att MFF slår ur underläge mot ett IFK Göteborg som ligger på kvalplats, nyss förlorat med 5-2 och inte vunnit på tusen matcher. Men förhoppningsvis kommer det mycket folk, solen och värmen håller oss i sin famn och Malmö FF vinner med siffror som jag skiter i, bara det blir vinst.
Det är den tolfte september och den mentala baksmällan släpper sitt grepp allt mer. Det är nästa match som gäller. Och eftersom det nu är så att vi är Malmö FF, mäktiga Malmö FF, så känner jag en viss tillförsikt. Trots allt. Även om den äckligt rödblå taggen i mitt hjärta sitter där som en påminnelse om gårdagen, den elfte september…
