Fotbollen - detta förbannade kontinuum utan ände!
"Och jag ger mig fan på att om vi vinner dubbeln i år, så kommer vi nästa säsong åka på 0-15 sammanlagt mot BoIS och även åka ur cupen i andra omgången efter en osannolik revansch signerad Myresjö."
Året är 1999. Tony Flygare är den ende av ett knappt dussin skärrade ljusblå som vågar stega fram för att slå den där viktiga straffen. Han missar – och MFF:s resa ner i amatörserien var snart ett faktum. Vem mindes då de 14 SM-gulden? All glädje som ackumulerats under årtionden av himmelsblå guldglans betydde helt plötsligt liksom ingenting mer, för vem fan hade rätt att vara nostalgisk när det är i det ibland så förhatliga nuet är det som gäller?
Året är 2001. Medborgarplatsen på Södermalm fylls av segerrusiga Hammarbyare som i en närmast obeskrivlig extas jublar över klubbens första serieseger. Att klubben låg i ettan bara en handfull säsonger tidigare, är det ingen som minns. Och att Bajen blivit förnedrat av övriga Stockholmslagen under den gångna säsongen, är det naturligtvis ingen som minns. Året efter ligger föreningen farligt nära det så förhatliga kvalstrecket – och magsår kring Johanneshov, som inte varit aktiva sedan nerflyttningsåret 1995, börjar plötsligt svida igen.
Varför är fotbollen så grym att man aldrig får njuta av en framgång länge nog?
I onsdagens match fick vi stryk av Helsingborgs IF – och helt plötsligt glömmer en hel supporterkrets hur vi för mindre än ett halvår sedan slog kusinerna från landet två gånger om. För när vi slog HIF den sjunde maj, så satte vi effektivt stopp för den glädje de rödblå haft sedan 1-0-segern på Malmö stadion sommaren innan (som i sin tur grusade den glädje vi MFF:are känt sedan Zlatan och c:o vann den dramatiska cupmatchen hösten 2000 – som i sin tur övervann den genuina pina vi känt sedan hösten innan, då HIF och MFF mötte två diametralt skilda öden vid seriens slut). Likadant kan det bli med IFK Göteborg, som efter att ha garvat bort ena lungan i euforin över att ha presterat 10-0 på MFF (samt tryckt upp T-shirts med budskapet att Fedel nog var bög ”eftersom han fick sex i baken”), och nu ligger på kvalplats efter bl.a. en makalös revansch på Ullevi, med all säkerhet kommer slå tillbaka med en stormatch på söndag…
Problemet är att man som supporter ALLTID kan hitta smolk i sin glädjebägare. När MFF förra året krossade Djurgården i premiären på Olympiastadion, så skrattade mina DIF-kollegor såväl bäst som sist efter vår tunga hemmaförlust på hösten. När vi i år tog kommandot i serietoppen, så gjorde vi det med minusstatistik på såväl Bajen som Örgryte (vilket min Bajen-smittade personalchef med all önskvärd tydlighet påminner mig om). Och skulle vi åka på torsk i cup-semin mot laget vi först blev utspelade av i hemmapremiären och sedan krossade på en kvart i returen, så kommer vi snabbt att glömma våra förnedringsurladdningar mot ÖSK och HIF. Och jag ger mig fan på att om vi vinner dubbeln i år, så kommer vi nästa säsong åka på 0-15 sammanlagt mot BoIS och även åka ur cupen i andra omgången efter en osannolik revansch signerad Myresjö. Dessutom kommer Ijeh komma sist i skytteligan med 0 mål och Daniel Majstorovic kommer bli framröstad som ligans sämste back.
Ta det från en expert som vet hur det är att gång på gång uppleva motgång mitt i den vildaste euforin: Gläds aldrig åt framgångarna – ty fallet ner i avgrunden blir ännu lite längre då. För vi fotbollsöverkänsliga, som innan ligan startade fruktade för vår allsvenska existens kommande säsonger, har under året upplevt en humörsvängnings-orgie där vi först var losers, sedan allsvenskans ballaste förening, sedan klara serieledare med tveksamt spel, och nu delade serieledare på dekis efter att ha åkt på en fetpropp mot våra värsta fotbollsfiender – vi vet att glädjen aldrig varar för evigt.
