Krönika: Vikten av att vinna hemma
Är hemmavinster essentiella för bottenlagens överlevnad?
Två vinster hemma och två vinster på bortaplan är ett facit som skvallrar om varför HBK ligger där de gör i tabellen. Vinner man inte oftare, speciellt sina hemmamatcher, så är det oundvikligt att man blir indragen i den förhatliga bottenstriden.
Att kriga för varje poäng lär man sig när man ligger i botten. Skrämda av tanken att åka ur, springer spelarna det lilla extra som är ett måste för att klara någon poäng. Då motivationen att överleva ofta är starkare än motivationen att glänsa i vinnarhålet, tar också bottenlagen oväntade poäng här och var, oftast på hemmaplan. Men, för att överleva och då hålla sig kvar i serien, i detta fall Allsvenskan, krävs det att man bärgar poäng i form av vinster på hemmaplan. Att förlita sig på att konsten att försvara och kontra skall generera nödvändiga poäng är ett farligt sätt att resonera.
Det psykologiska övertag även bottenlag har på sin hemmaplan ger ju möjligheten att ta tag i taktpinnen och styra matchen samtidigt som motståndarna, topplag eller inte, nästan undantagslöst börjar betydligt mer avvaktande borta än när de själva spelar hemma.
Att kämpa, slita och blöda för att ta poäng på bortaplan klarar bottenlagen då och då, ibland riktigt väl. Men i slutändan så kommer det att vara antalet segrar på hemmaplan som avgör vilka som åker ur och vilka som får stanna kvar. Grundstenarna för att vinna hemmamatcherna är då modet, förmågan och kvaliteten att styra matchbilden, dvs. man måste ha ett eget spel, en klar offensiv idé om hur man skall spela för att vinna. Man måste kunna göra mål, en idé om hur man går tillväga för att göra mål på motståndarna, för det är endast genom att göra mål som man vinner matcher och därmed undviker att åka ur. Därmed sätts nu fokus på spelidén där klarast och bäst klarar sitt lag kvar.
Vi tar därmed en närmare titt på lagen som kämpar för att undvika att få syna Superettan nästa säsong. Två lag åker ut direkt och ett får kvala, vilka blir det?
Kalmar FF
Först ut att synas blir jumbolaget i allsvenskan, Kalmar FF. Kalmar har faktiskt en bra offensiv. Laget tar sig ofta till farliga situationer, men uddlösheten framför mål är övermäktig Kalmar som åker ur allsvenskan i år. Kalmar saknar dessutom hårdheten (fulheten) i närkamperna vilket topplaceringen i Fair-play ligan vittnar om. Kalmar hade behövt en stor och stark centertank lik Pascal Simpson. Det är ju inte utan att man känner igen sig i Kalmars spel nu och HBK:s innan Pascal kom och frälste. Kalmar litar mycket (för mycket?) på mittfältaren Lasse Johanssons kreativitet, men Lasse blir i förlängningen för ensam som kreativ kraft för Kalmars bästa. Sju poäng upp till kvalplats med sju omgångar kvar är inte omöjligt, men nära på. Skall Kalmar ha någon som helst chans att rädda sig kvar så måste laget vinna redan mot Landskrona ikväll.
IFK Norrköping
IFK Norrköping under ledning av Håkan Ericsson har faktiskt både en klar och bra spelidé samt bra anfallare, speciellt då den finländske skyttekungen Antti Sumiala som har varit en stor succé sedan hans ankomst till ”Peking”. Norrköping har materialet för att undvika en direkt nedflyttning och kan och bör snuva IFK Göteborg på kvalplatsen sett till formkurvorna i lagen.
IFK Göteborg
Det lag av samtliga bottenlag som har haft sämst spelidé. Jag skriver ”har haft” för IFK Göteborg har som bekant bytt tränare och Roger Gustafsson bör ha bättre idéer än sin föregångare Stefan Lundin.
Under Lundins ledning var konceptet ofta långa bollar på Gustaf (Andersson). Det har varit bristen på kreativitet och en klar spelidé som har landat IFK i botten. Nu har gamle hjälten Roger Gustafsson, som sagt, tagit över styret och plockat hem Håkan Mild som en första åtgärd för att förhindra den negativa spiral som IFK befinner sig i. Resultatet så här långt under Gustafsson är en oavgjord match (mot Norrköping) och två riktiga brakförluster mot ÖIS och Malmö FF. Någon Gustafsson-effekt är än så länge svår att hitta och tiden börjar rinna iväg för Göteborg.
Kontraktsbråk har dessutom stört under säsongen och den bäste anfallaren, Gustaf Andersson, valde att skriva på för HIF istället för att förlänga sitt kontrakt med IFK. De nya anfallarna har inte imponerat och IFK Göteborg ser just nu ut som en klar avstigningskandidat. Det forna så stabila försvaret är i spillror och Göteborg ståtar med en målvakt som gör fler misstag än någon annan målvakt i allsvenskan. Mycket talar emot IFK, få saker för och redan ikväll kan man hamna på nedflyttningsplats vid Norrköpingsseger mot Elfsborg.
Hammarby
De svenska mästarna har haft en säsong i besvikelsens tecken, men någon avstigningskandidat är laget inte. Bajen har egentligen allt som behövs för att vara med i toppstriden, men skador och en dålig start under en ny tränare med en ny spelidé har satt stora käppar i hjulen på mästarbygget. Spelidén är offensiv och Hammarby spelar varje match med övertygelsen att de kommer att vinna och redan där är hälften vunnet. Spelare som Johan Andersson, Kennedy Bakirciuglu, Fredrik Winsnes och Peter Markstedt borgar för fortsatt allsvenskt spel nästa säsong.
Halmstad
Så till vårt eget HBK. Vi kan nog alla relativt snabbt konstatera att vi inte har ett lika bra spel som t.ex. Bajen. Därmed inte sagt att spelidén skulle vara så värst mycket sämre. Jag har själv pratat spelidé med Jonas Thern och Jonas idé är långt ifrån dålig, men har samtidigt inte heller lika många aspekter som t.ex. Djurgården har i sin offensiv. Det är väldigt mycket traditionellt svenskt 4-4-2-tänkande där stor target och liten måltjuv samsas på topp. Mittfältsspelet är dock lite friare än traditionellt 4-4-2-spel. HBK litar mycket på sin trygga defensiv, minst insläppta mål av alla, vilket medför att HBK är relativt jämna i form. Men, för att helt säkert klara sig kvar krävs att man på hemmaplan är beredd att prioritera offensiven före defensiven. Mentaliteten man går ut med på planen är oerhört viktig och i mina ögon måste man, för att vinna, tänka i termerna ”Att göra fler mål än motståndarna gör” före ”att släppa in färre mål än motståndarna”. En del kanske inte tycker att skillnaden är stor, men det handlar om offensivt mot defensivt tänkande.
Kort sagt, när man skall vinna kan/bör man inte ställa upp med merparten defensivt fostrade spelare på mittfältet. Att spela som mot Hammarby med endast en offensiv spelare är inte ”att våga för att vinna”. Givetvis så måste både Sharbel och Mikael Nilsson finnas på mittfältet och styra för att HBK skall kunna vinna sina hemmamatcher. Just nu står vi vid ett vägskäl där offensiven ställs mot defensiven. Det handlar nu om att vinna matcher och därmed är vägvalet också givet.
Fortsättning i del 2
