200 mil, 1-4 och 0 poäng.
Vi hade i alla fall tur med vädret! Och ressällskapet!
Så börjar då denna resa vid midnatt i Jönköping när jag satte mig i minibussen för att åka mot Borås och hämta upp ett gäng som ville se Elfsborg på turné i Mellansverige. Jag var tvungen att hämta lite färdkost i ett samhälle mellan Jkpg och Borås, men då det är så jäkla litet låter jag bli att nämna det. Färdkosten bestod dock av nästan 200 öl som jag gjort ett bra pris på… I in oerhörda enfald trodde jag att det skulle räcka till lördagen. Jag menar, vem fan sätter igång att dricka öl klockan 2 en torsdagsmorgon? Nåväl, i Borås lastar vi in diverse väskor och smyckar bussen. Ok, vi hänger ut en fejkad arm genom rutan och binder fast lite halsdukar i fönstren. Mer fantasi än så lyckades vi inte uppbåda. Varför åkte vi så tidigt då? Jo, vi skulle äta frukost i Mora runt nio på morgonen där vi skulle hämta upp en av de riktigt stora Guliganprofilerna genom alla tider. Vi var i Mora redan 8 på morgonen och eftersom vi åkte från Borås vid tre kan ju alla förstå att det gick undan. Himla tur att man halvsov mest hela vägen och inte behövde vara orolig! De som inte körde öppnade i alla fall varsin öl och satte därmed standarden för resan.
Efter att ha fått en näringsrik frukost av vår man i Mora (av hänsyn till hans familj kan vi kalla honom ”Drutten”) satte vi oss i bussen igen för transport mot Sundsvall och förväntningarna var minst sagt höga. Inte så mycket på matchen som på själva resan. Efter att ha avverkat x antal mil kom vi till ett litet ställe som knappt fanns på kartan, men de hade i alla fall ett bandylag av klass där och spelar på ett ställe som heter ”ÖN”. Självklart var vi i Edsbyn och kände oss manade att kolla hur det såg ut där. In på kanslit och snackade bandy en stund. Vi köpte även deras supporterskiva ”Bybor” som gick varm i bussen efteråt. Himla trevligt på alla sätt och vis, hoppas bara supporterföreningen har kul för den hundralapp som Guliganerna skänkte till deras verksamhet! Vi åkte vidare mot Sundsvall och allteftersom att ölen slank ner började en viss person snacka mer och mer om horungar hit och horungar dit, alltsammans kryddat med väl valda svordomar. Av hänsyn till hans familj kan vi kalla honom ”Boda-Lente Cool” samtidigt som ytterligare en person fann ett ypperligt smart sätt att göra sig av med alla lik i bussen. Denne Gögge valde helt enkelt att öppna fönstret och ordna en rejäl sträckning i axeln under sina gymnastiska övningar. Till slut var vi ändå framme i Sundsvall och gänget var i form, så att säga. Till vandrarhemmet för att checka in och under tiden som vi gjorde oss hemmastadda kom den andra minibussen med övriga Guliganer dit och gemensamt åkte vi ner till stan. Jag dumpade av resten av gänget och tog med mig ett par äldre gentlemän till en affär för att inhandla frukost till dagen efter. Det var den lugnaste perioden under hela resan faktiskt.
Matchen kom igång och den vägrar jag kommentera.
Efter matchen var det några som ville ”göra” Sundsvall och vi hamnade på ett ställe där Nick Borgens Orkester spelade. Det var intressant på alla sätt och vis. Jäkla tur att de spelade 80-talshårdrock på nedre våningen. Vad de som inte var med där gjorde under den perioden vet jag inte och vill nog inte veta heller. Ja ja, en lång dag gick mot sitt slut och sängen lockade.
Dagen efter var det ett gäng trötta gulingar som åt frukosten som Roland och Rolf på ett ypperligt sätt arrangerat åt vårt ressällskap och jag satt och snackade lite med Boda-Lente som berättade att han hade ont i kroppen. Då kom jag ihåg att han stupat som en oxe på läktaren kvällen före och fastnat mellan sätena på något underligt sätt. Men han var lika glad för det och med en tallrik müsli framför sig och en öl i näven var han snart ”på G” igen. Kul för honom! Efter frukost satte vi oss i bussen för transport mot Mora och första stoppet kom i Iggesund där det inhandlades ballonger, allt för att partyresan skulle gå vidare i samma anda som den inletts så klart. Det var i detta läge som vår eminente kartläsare gjorde sin debut. Av ingen alls hänsyn kan vi kalla honom för hans riktiga namn: Martin Jansson! Alla i bussen sa: Kör åt vänster här framme utom Jansson som sa ”höger”. Dum som jag är lyssnade jag på honom och vi hamnade långt åt helvete fel. Men tack vare Jansson fick vi uppleva Hälsingland på ett trevligt sätt. En sak kan man säga om Hälsingland och det är att det finns gott om skog där. Ganska långa partier av vägar utan bebyggelse runt om finns det också samt ont om folk. Men Jansson var helt övertygad om att vi var rätt. Inte ens när vi kom in på en grusväg ville han erkänna att han hade valt fel väg. När vi kom till ett vägskäl och det stod Järvsö 20 till höger valde vi dock att åka däråt. På vägen dit stannade vi vid en liten affär och övervägde noga om vi skulle köpa 20 kilo koskit för endast 29.90! Inte för att vi behövde det, men det var ett bra pris. Det slutade med att vi struntade i det och frågade damen i kassan hur vi lättast skulle ta oss till Mora. Hon bara skrattade så vi åkte vidare mot Järvsö. Kanske Lill-Babs var hemma? Vi stannade vid ett gatukök i samhället och åt lite samtidigt som Hasse G flirtade med tjejen som jobbade där. Vi höll aldrig på att komma därifrån. Till slut frågade vi om vägen Mora och hon började skratta samtidigt som hon pekade åt något håll. Det kändes inte riktigt bra att alla skrattade åt oss när vi frågade efter vägen till Mora, men vi åkte åt det håll hon pekade i alla fall. Då hände en av de saker som bara kan hända när man är ute så här: Vi såg en fotbollsplan där det sprang fullt av folk. Det såg ut som en knattematch under uppsegling. Solklart stannade vi till för att stötta vårt nya favoritlag som visade sig vara Järvsö IF:s F-12 lag. Efter lite efterforskningar visade det sig att dom bara hade träning, så vi körde lite TIFO och flaggviftningar för dem och tog lite lagkort, komplett med tränare och allt, innan vi fick reda på att de vunnit serien överlägset och gjort över 100 mål i år. Vi gjorde genast en jämförelse med Elfsborg och erbjöd samtliga kontrakt som anfallare hos oss. Alla avböjde, konstigt nog. Vi var dock tvungna att åka vidare mot Mora och gjorde så efter att ha frågat om vägen och fått skrattsalvor till svar. Konstigt folk i Hälsingland faktiskt. Men det är kul att man kan glädja sina medmänniskor bara genom att fråga efter vägen!
Fortsättning i del två
