En tung men överkomlig förlust
Nej, det gick inte. Det låg faktiskt i luften. De senaste dagarna har Stockholms himmel varit lika vacker och ljusblå som pågarnas tröjor – men några timmar innan matchen drog ett kort, men symboliskt, gråväder in och skickade obehagliga signaler om att cupäventyret nu skulle få sin ände. Och det med besked.
När Möllevången visade Östermalm var skåpet skulle stå, den där underbara sommarkvällen i augusti, så sänkte Ijeh Blåränderna på en kvart. Nu var det DIF:s tur att sänka Malmö på tjugo minuter. Kongo besegrade Nigeria på teknisk KO i tionde ronden, kan man väl lugnt säga.
Vi var väl knappt 200 blådårar i exil (inklusive en handfull fanatiker som rest de 65 milen för att se en svinkall cupdrabbning mitt i natten) som huttrade på Sektion A. Med nästippar så där härligt höstigt allsvenskan-frusna fick vi se tre intressanta comeback-lösningar: Concha tillbaka på högerbacken efter en alltför lång vila. Baxter tillbaka i målet efter en alltför lång/kort (meningarna går isär, men jag tillhör den senare kategorin) vila. Samt Olof Persson tillbaka i rollen som mittback efter utflykter till Centraleuropa och högerbacksplatsen.
Alla tre får godkänt, trots att Concha vid minst två tillfällen snubblade ut bollen över sidlinjen, Baxter siktade på Järnkaminernas övre sektion med sina utsparkar och att Ölof lekte ”ej flyttbart tillverkat föremål” vid de två sista baklängesmålen…
Första halvlek var oerhört underhållande. Ijeh kom fri med Isaksson och försökte runda honom på exakt samma sätt som han gjorde i förra matchen, men snubblade till. Och trots att någon enstaka himmelsblå lite halvhjärtat tiggde om straff, så vore en avblåsning lika orättvis som att Suleyman Sleyman skulle få FIFA:s Fair play-pris. Johan Elmander, som var så där lagom bra denna afton, sumpade ett volleyskott från nära håll, som till och med FCK:s Zuma kunnat få på mål.
Yngvesson och Skoog hade varsin chans att få bollen i nätmaskorna från kort avstånd – men Isaksson visade varför han är landets just nu bäste målvakt. För att sammanfatta första halvlek, så skulle man kunna säga att den var typisk för dessa båda lag; DIF ägde mittfältet och spelade vackert i sidled medan MFF högg till som kobror när bollen äntligen kom i deras ägo. Första 45 knappt på poäng till Malmö.
I andra halvleken rivstartade Blåränderna med ett rappt och fint spel. Hasse Mattisson hade lämnat planen med ömmande vader (som ju har plågat Hasse sedan födseln, verkar det som) och mittfältet låg plötsligt vidöppet för Rehn och Källström.
Att DIF tog ledningen var varken oväntat eller orättvist – utan snarare väntat och rättvist. Vad som däremot inte var korrekt, var Djurgårdens andra mål. Först blir Erik Johansson brutalt sågad av en blodtörstig vettvilling i stockholmarnas vänsterförsvar, men när alla väntar på att domare Sundell från Borlänge ska plocka fram det röda kortet och frilägesutvisa hormonmonstret i blårandig tröja, så låter karl’n spelet fortgå. Och vips, så står det 2-0. Ridå.
Resten är inte mycket att snacka om. Det hjälpte inte att vi försökte psyka Elmander med ramsan ”Zlatan platsar i Holland!” eller att vi vid kompensations-varningen Samba drabbades av minuten efter Dorsin fick en, skanderade att Sundell minsann skulle akta sig för Madsen. DIF fick spela ut och Malmö tappade geisten.
Inget konstigt med det – och framför allt spelar det inte någon större roll om vi förlorar med ett eller hundra mål i en cupmatch. Kanske är det till och med bra att det rann iväg lite – eftersom ingen norr om Slussen och söder om Bergshamra nu tror något annat än att pokalen redan står på kansliet på Lidingövägen.
Vad som är värt att notera från matchen är två saker:
1) 3.800 personer hade varit betydligt fler om inte DIF spelat hemmamatch i hockey på Hovet samtidigt. Så de som anmärkte vilt på min förra krönika om faran i för många sporter under klubbmärkets färger, kanske inser att varningsflaggan jag hissade inte är fullt så hjärndöd ändå?
2) Djurgårdens hemmapublik är den mest enögda i landet. Vid varje offside-avblåsning, frispark dömd mot DIF eller förlorad närkamp (som i och för sig inte var så många…) – reser sig båda långsidorna upp i ett kollektivt vredes-vrål och gör en kaströrelse med armen (ni vet, en sådan där som betyder ungefär: ”Va faaan gör’u, domarjevel?!?”).
Mest genant blev det då det i en närkamp blev dömt inspark till MFF och hemmasupportrar som befann sig 75 meter från situationen ansåg sig ha sett bättre än linjemannen som stod max en meter ifrån. Cred dock till den sverigebästa Djurgårds-klacken som sjöng bra matchen igenom och ägnar sig åt att stötta det egna laget istället för att hata det andra. Enda gångerna de ropade mot oss, var i den K-märkta ”Skåne till Danmark” (som ju inte definitivt upplevs som något negativt) och den fyndiga ”Ni är sämre än Bajen”, som man gott kan bjuda på en sådan här dag…
Grattis Djurgården till den välförtjänta segern. Ni får cupen så tar vi allsvenskan!
