Rättvis men bitter kvittering

Det var nu vi skulle göra rycket och kapa åt oss en guldsits inför avslutningen, men trots viss hjälp av domaren blev den sitsen till sand.

Man funderar på att lägga av med detta smått sjuka intresse. Man kan tro att en guldstrid är en glädjens tid för en supporter men om sanningen skall fram är det ett enda långt lidande. Man sitter i 90 minuter och skriker, svettas och våndas. 1-0 är endast ledning med ett litet mål och en 2-0-ledning är bara en reducering från helvetet, 0-1 är en oändlig uppförsbacke osv. Förresten är passionen för fotboll ett livslångt lidande helt utan pardon. Matchen mot ÖSK blev allt det där; lite hopp, lite glädje, lång ångest och en slägga i huvudet när två ynkliga minuter återstod av tillställningen.

Denna match som skulle föra MFF till en behaglig 4-poängsledning förgicks av två mycket tunga återbud och det blev nog avgörande för matchens utgång. Hans Mattisson och Jörgen Ohlsson fick avstå från matchen på grund av skada och främst den förstnämnde saknades ofantligt när matchen led mot sitt slut. Laget saknade sin fältherre på mitten och trots bra ersättare visades det sig att rutinen och kylan saknades i slutet. Jon Jönsson gör en insats som lovar mycket inför framtiden och vår store dansk visar med eftertryck att han är en spelförstörare av rang vilket skulle behövts i slutet, men även han tvingades utgå på grund av skada i andra halvlek.

Matchen hade inte riktigt fått någon karaktär innan domare Martin Hansson i 12:e minuten efter en MFF-hörna blåste straff och jag måste medge att den var mycket märklig. Inte mindre än fem repriser senare lyckades tre ofantligt ljusblå supportrar se någonting som åtminstone liknade en förseelse som renderade en straff och dessutom en varning för Danielsson. Man kan se på tv-bilderna att ÖSK-backen drar lite grand i Jon Jönssons arm men att det skall vara straff är tveksamt. Men, vad fan, MFF ledde och resan mot guld var inledd. Bara tre minuter senare gör Erik Johansson ett underbart nummer ute på kanten och slår ett perfekt inlägg till en totalt ren Ijeh som vackert nickar in 2-0. Nu var glädjen stor i ett par sekunder innan smärtan sätter in. Tre galningar (nåja, en i alla fall) sitter och skriker att nu får ni minsann inte slå er till ro med detta, attackera nu och döda matchen. Men vi blir inte bönhörda utan MFF ser ut till att vara ganska nöjt med en ledning med två mål trots att en tvåmålsledning bara är en reducering från…ja ni vet.

Så i 30:e minuten kom då misstaget som gör resten av matchen till ett helvete, ÖSK slår en långboll som så många gånger tidigare (och senare) bakom MFF:s backlinje men det hela ser lugnt ut då Jussi i stället för att rensa undan slår ett gigantiskt hål i universum och Brekkan kommer helt fri med Asper och gör inget misstag, ÖSK har reducerat. Resten av halvleken sitter vi med andan i halsgropen, inte för att ÖSK pressar men vi vet ju vad MFF:s försvar kan ställa till med på egen hand.

I början av andra halvlek drar ÖSK igång en ordentlig offensiv som så när resulterar i en kvittering men MFF rider ut stormen. Inte mycket händer men ÖSK är farliga på fasta situationer där MFF ibland har förtvivlat svårt att få bort bollen från eget straffområde när väl bollen hamnat där. Man skriker, lider och gapar i varje situation väl medveten om ålder och ställning i livet, man vill ju så gärna att det skall hålla även om tendenserna till en kvittering ständigt finns närvarande. När det återstår 10 minuter tycker vi som sett matchen på tv att ÖSK mattas och tror nog att MFF skall fixa tre poäng. Ijeh bryter sin anonymitet i andra halvlek med ett fantastiskt solonummer längs kortlinjen som så när resulterat i en förvisso orättvis men ändock ointaglig ledning. Men i den 88:e minuten blir det tomt i skallen på oss framför tv:n och i MFF:s försvar. Först lyckas backen Danielsson trots uppvaktning av tre ljusblå försvarare få till en hörna och på denna ”glömmer” samma försvar bort att markera Brekkan som oattackerad får nicka in en passning till en helt ren Kuhi, 2-2 och ridå ned.

Med två tongivande spelare borta borde 2-2 vara ett godkänt resultat borta mot erkänt svåra ÖSK och det är det men det smärtar så förbannat när det endast återstår minuter av matchen. Resultatet kan väl av neutrala bedömare anses som rättvist även om ÖSK kanske låg närmre ett vinstmål, men MFF är och förblir vassa även om spelet i övrigt lämnar en del att önska. Jag vet inte riktigt hur det skall gå till i fortsättningen att hålla DIF och ÖIS bakom sig om inte MFF presterar mer till spel än detta. På något sätt måste de bryta trenden och hitta tillbaks till sommarens vägvinnande spel för att vi alla skall få uppleva dagen. Jag är dock pessimistisk och kände på något sätt i den 88:e minuten att guldet blev till sand. Men imorgon randas en ny soluppgång och humöret blir säkert bättre och en ledning med två poäng gör att MFF har avslutningens skeende i sina egna händer. Dagen som skall komma kan fortfarande göra så även om det känns förbannat tungt just nu.


Det är ÖSK-redaktionen som ansvarar för betygssättningen.

0 kommentarer