Manchester U - Liverpool3 - 1
Ännu ett steg mot avgrunden. IFK Göteborg - Helsingborgs IF 0 - 1
Man blir så trött av att se det här eländet. Fortsatt dåligt spel av Blåvitt och ännu en förlust.
Ännu en blek insats av Blåvitt ledde till förlust mot Helsingborg. Målet kom visserligen sent i matchen men var inte oförtjänt. Matchen inleddes dock relativt piggt av IFK, Kabba Samura såg alert ut på topp och var ett orosmoment för Helsingborgs försvar inledningsvis. Även Helsingborg skapade några hyfsade lägen första kvarten, men efter det sjönk spelkvaliteten kraftigt och det blev rätt mediokert spel från båda lagen. Mycket felpass och ont om goda spelintentioner.
Från IFK:s sida var det märkligt många höjdbollar mot Kabba och jag vet inte riktigt vem som trodde att han skulle ha något att sätta emot Jesper Jansson i luftrummet? När han däremot fick bollen längs marken gick det lite bättre och han lyckades då vid ett par tillfällen lägga bollen tillbaka till "Rosen" som sköt flitigt i första halvlek, men hela tiden strax utanför.
För Helsingborg kretsade det mesta i anfallsspelet kring Alvaro Santos medan hans kollega Gustaf Andersson genomgående var spelmässigt blek till ståplatspublikens ljudliga glädje. Däremot hade HIF ett bättre kantspel än Blåvitt matchen igenom, med Christoffer Andersson som utropstecken till vänster.
Mållöst i paus efter en rätt torftig halvlek. Med tanke på lagens olika tabelläge så borde Blåvitt vara betydligt mer taggade än motståndarna men det såg man inte riktigt skymten av. Blåvitt försökte visserligen sätta HIF under press men även om det stundtals ledde till att man vann bollen så lyckades man oftast snabbt spela bort den igen.
Efter en hyfsad inledning av andra halvlek så kom Blåvitt snart av sig helt igen och det började kännas som om ett baklängesmål låg i luften trots att HIF inte skapade alltför mycket framåt. Ett toppenläge hade de dock, Alvaro spelade in bollen från kanten till Mattias Lindström, Bengt lyckades avvärja första skottet men returen gick ut till Gustaf som hade i stort sett öppet mål. Som tur är var hans målfarlighet från sista IFK-tiden intakt så skottet gick långt över. Bakåt hade HIF dock inga problem, Blåvitt skapade knappt någonting framåt i andra halvlek bortsett från ett par halvchanser.
De offensiva spelidéerna tycktes helt saknas och Kabba hade en irriterande tendens att hamna offside i tid och otid. Dessutom hade hans olyckliga ovana att hålla i bollen alltför länge återkommit vilket inte heller hjälpte. Snett bakom Kabba återfanns "Rosen" som efter en hyfsad första halvlek nu försvunnit helt från spelet.
För att ändra på matchbilden prövade Roger att göra lite förändringar, om än ej några byten. Efter 60 minuter gick Sebastian Henriksson in i mitten och Martin ut på vänsterkanten och sista tio så gick Erlingmark upp på topp, "Rosen" ner till centralt mittfält, Sebastian Johansson till högerbacken och Höiland in som mittback. Tanken med den första ändringen, "Zeb" in i mitten, var väl att stå upp bättre centralt mot Grönlund och Eklund, men det fungerade inget vidare eftersom HIF fortsatte med att vinna de allra flesta duellerna på mittplan i andra halvlek. Tanken med den andra ändringen var helt klart att det äntligen skulle finnas någon på topp som kunde vinna några nickdueller, men även "Erling" hade svårt att rå på det nickstarka mittbacksparet i HIF.
Försvarsmässigt fanns det i det stora delar av matchen enorma ytor för Helsingborg på kanterna och då framför allt på deras högerkant eftersom Sandklef gång efter annan hamnar alldeles för centralt. Det var dock på den andra kanten som avgörandet föll. I 87:e minuten får Christoffer Andersson fritt spelrum och avancerar längs HIF:s vänsterkant, närmar sig straffområdet och viker inåt i bra fart vilket gör att Sebastian Johansson inte hinner med i sidled, närmaste mittback halkar också till lite vilket gör att Christoffer får extra tid på sig för att måtta ett otagbart skott upp i Bengt vänstra kryss. Nästan direkt efter avspark får Gustaf Andersson chansen att sätta 2-0 men då kan Bengt avvärja och sedan är matchen i stort sett slut.
I stort en rättvis seger för HIF efter en andra halvlek där de skapade betydligt mer än Blåvitt. Segern grundlades av ett mycket säkert backspel även om IFK spelade dem i händerna genom huvudlöst anfallsspel. På mittfältet skedde de mesta längs kanterna även om Eklund och Grönlund fungerade bra som lite mer destruktivt centralt mittfältspar. I anfallet gnistrade Santos stundtals till utan att vara på topp medan Gustaf mest påminde om den Gustaf vi såg sista tiden i Blåvitt.
Vad skall man egentligen säga om Blåvitt i den här matchen? Det är en otroligt viktig match för klubben, men det ser man inte många spår av på plan och spelet är ju snällt sagt mediokert överlag. Vi tycks inte ha någon som helst idé om hur vi skall kunna skapa chanser i andra halvlek, det verkar inte finnas någon tanke bakom det offensiva spelet utan det är mest chansbollar med en vag förhoppning om att tillfälligheter och turliga studsar skall leda till lägen.
Med tanke på att Roger ändå låg bakom värvningarna av "Långås" och Marino är det också rätt märkligt att ingen av dem fick en minuts speltid trots att varken Kabba eller "Rosen" lyckades med mycket. Med detta inte sagt att inhoppare hade kunnat uträtta några mirakel i matchen men friska ben kan ju alltid hjälpa lite i slutet i alla fall.
Blåvitt försökte spela med press på bollhållaren men resultatet liknade mer det i Halmstadsmatchen än det i AIK-matchen. När sedan en bristande press kombineras med att man flyttar över folk mot den kant där motståndaren har bollen så kan det lätt bli väldiga ytor på andra kanten att spela på för gästerna, vilket vi också stundtals såg prov på i den här matchen.
När Blåvitt försökte anfalla var det genomgående skralt med fart och rörlighet. Om Blåvitt vinner bollen så kan inte tanken vara att medspelarna skall stanna upp och följa bollhållaren med blicken, man hoppas ju istället att de skall följa med framåt och söka fria ytor men det verkar just nu vara överkurs. Det känns också lite märkligt att den enda spelaren i IFK som på slutet verkligen såg ut att vilja kämpa in i det sista för poäng var Erlingmark. Var är den hungern och inställningen hos övriga utespelare?