Giffarna - MFF två dagar efteråt

"Nej, det blir väl att plocka in Pastejköket som huvudsponsor för de tre avslutande bataljerna. "

Med tre omgångar kvar av mästerskapsserien och fortsatt guldchans (trots att Anders Frisks jämlike gjorde allt för att riksangelägenheten Härliga Djurgår’n skulle ges ett par gratispoäng igår), så börjar frågorna strömma genom min frustrerade fotbollstokiga guldfrossande hjärna:

1. Är vår trupp bred nog?
2. Är vår trupp bra nog?

När vi under de härliga för-, hög- och sensommarmånaderna dansade fram likt ett ånglok med steppskor, kunde vi förnöjt luta oss tillbaka och konstatera att det var lättare att gräva en Hallandsåstunnel än att ta en plats i Malmös startelva. Återvändaren Bovar Karim var förvisso en supertalang, men någon plats i Malmö FF:s A-lag 2002 kunde han inte ens drömma om. Vi hade ju Jörgen och Hasse. Inte ens VM-spelaren Brian dög och succémannen från U21, Jon Jönsson, kunde gråta floder av glädjetårar om han ens fick vara med på bänken. Besten från Silkeborg försökte så gott han kunde göra rätt för sin direktörslön i B-laget (och gjorde det, enligt uppgift, bra), men på mittfältet fick han inte plats. Elanga, den stackaren, blev ”bortglömd” av Generalen då han tog ut manskapet till en träningsmatch mot Odense under VM-uppehållet och framtidshoppet Kenneth Gustavsson hade tur om han ens fick plats på hedersläktaren.

Där framme härjade Ijeh och Skoog så effektivt att det tänkta succéförvärvet Yngvesson tvingades ner på mitten, och Rosenberg och Lillen Andersson fick vackert vänta på sina seniorgenombrott. Samtidigt var backbesättningen ett riktigt getingbo, och för Robert Kjellin (en gång finska ligans bäste back) och Ivo Milosevic – som båda säkert platsat i vilket mittenlag som helst – var mittbacksplatserna mer osannolika än en nunna på sexsemester i Pattaya.

Vi hade i slutet av sommaren dessutom en av allsvenskans bäste målvakter genom tiderna och en andremålvakt, som gått från att vara en Barthez utan reflexer och spelförståelse till en stabil burväktare. Dessutom hade vi en tredjemålis, som av legenden Ronnie Hellström beskrevs som en oerhört Janne Möller-lik talang samt två pojklandslagsmålvakter, snart redo för de större sammanhangen. I mittförsvaret hade vi seriens kanske bäste mittback, en finsk landslagskollega till världsklass-Sami från Liverpool, en återvändare från Europa med köttarkvaliteter, en extremt lovande klubblojal islänninng och den på förhand hyllade ungtuppen Milosevic från Kirseberg – kompletterat med kantspelarna Roth (som vägrade släppa till vänsterbacken till den i Danmark så hyllade Vestergaard) och Concha (som snabbt förpassade den lille Tamandi-tronföljaren Berntsson, en sagolikt lovande ytterback, till löparbanorna).

Men hur är det nu?

När optimist-Joseph i slutet av matchen mot Sundsvall testade att dra iväg ett volleyskott från mittcirkeln, för att stenstoderna Jönsson och Preben inte sprang längre, så insåg man på ett smärtsamt sätt att spelet nu var mer låst än ett vapenskåp på Alcatraz. Och när Skoog är avstängd, Jörgen är skadad, Brian är såld, Hawaii-Erik nu gör skäl för sitt öknamn, Elanga försöker göra field goals, Preben glidtacklar allt och alla med dobbarna först för att han inte hinner med, Ijeh – gud förbjude –tappat fokuseringen p.g.a. en hjärnskakning eller agenter från Katalonien, Hasses vader krånglar igen, Yngvesson lessnat på kantslitet och att Concha inte hittar tillbaka igen efter skadan – ja då är vi inget guldlag, är jag rädd…

Vi måste ha en fysiskt stark kreatör på mitten. Jon Jönsson är ingen kreatör än, därtill är han för långsam. Och att tro att den korthuggne cirkusartisten Karim ska kunna leka med de köttätande blodtörstiga monstren från Solna och Halmstad är nästintill kriminellt optimistiskt. Preben lyckades förvisso med en tvåfotare, men eftersom det dröjer 23 år innan han ens kommer på hur han råkade göra, så duger inte han heller.

Nej, det blir väl att plocka in Pastejköket som huvudsponsor för de tre avslutande bataljerna. Receptet verkar nu vara Göteborg/Hammarby/Sundsvall-tjongar mot Skoog (som ju inte ens kommer vara där mot Elfsborg) som i en halv livstid föredömligt täcker bollen så att medspelarna, motspelarna, domarteamet och knattelaget från träningsplanerna intill, så sakteliga hinner upp i offensiv zon för att ta emot passningen.

Skriven av:

Christopher Overton

Inlagd av:

0 kommentarer