Drömmen om guld lever vidare
Jag har inte gett upp, jag har inte gett upp, jag har inte gett upp... Inte helt och hållet i alla fall.
Det är fortfarande tre matcher kvar. Men det ser svart ut. Svart. Svårt. Svärt (som de säger i mellersta Halland). Men jag har inte gett upp.
I söndags hade jag det. I måndags hade jag det. Såg bara MFF:s svagheter och Djurgårdens styrka. Gick väl på medias bild av Djurgården som laget som är bäst i Sverige oavsett om de vinner eller ej, laget som har Sveriges bästa ungdomar (och äldre spelare för den delen), laget som tar hela Europa med storm med sitt revolutionerande spelsystem, laget som spelar roligast fotboll, och så vidare och så vidare. Men det är tre matcher kvar och landskampsuppehållet kom synnerligen lägligt för MFF:s del.
Egentligen är jag förvånad att Malmö FF ligger i topp. Laget borde inte göra det. Det var ju inte i år vi skulle vara som bäst (eller näst bäst). Prahl trodde det inte, vi supportrar trodde det inte, spelarna trodde det nog inte heller. Men så kom en sommar av fantastisk fotboll och lika fantastiska resultat och helt plötsligt så låg vi i topp, vi låg etta.
Media började skriva om guld, även om Djurgården förstås ändå var det bättre laget. Men vi hade Ijeh. Sa de. Vi hade Ijeh och då var det grönt ljus helt plötsligt. Sedan några dagar tillbaka så är det inte så viktigt med Ijeh längre. Nu är det Djurgården för hela slanten. Malmö FF är borta. Örgryte är borta. Djurgården vinner och vem som kommer tvåa eller trea är oviktigt.
Egentligen är jag förvånad att Malmö FF ligger i topp. Laget borde inte göra det. Jag försöker rekapitulera de senaste matcherna i mitt huvud. Slaktarna från Norrland gjorde mos av laget men samtidigt var det en riktigt dålig match av de himmelsblå. Uppe i gnällbältet spelade MFF en hyfsat bra fotboll en knapp halvlek men en lika dålig i andra halvlek. Landskrona misslyckades med det primära i fotboll att göra mål, det gjorde inte Jörgen Ohlsson. Seger. En lysande första halvlek mot IFK Göteborg, en andra där segern försvarades. Lillebror från sundet vann fullt rättvist efter en genomusel match av di himmelsblå. Kalmar borta. 3-0. Inte lysande spel på något vis, tvärtom, men seger blev det. Och så vidare. Klent spel, men resultat över förväntan.
Örgryte borta var en bra match. Ändock bara oavgjort. Det är nog den senaste matchen MFF spelade en hel match med mycket bra fotboll. Det var den 17 augusti. Länge sedan nu. Därför är jag förvånad att Malmö FF ligger i topp. Det är egentligen fantastiskt att ha en formkurva som ligger vid anklarna så pass länge och ändå ligga etta eller tvåa i Sveriges högsta serie.
Jag drömmer lite här vid tangentbordet: jag drömmer att MFF inte spelat så undermåligt så länge, jag drömmer att MFF:s formkurva också var i topp, precis som Djurgårdens eller Örgrytes, men jag drömmer inte när jag säger att vi i så fall hade varit helt ohotade i topp. Vi tillhör Sveriges bästa fotbollslag och spelar rätt dåligt rätt länge. Tänk när Prahl en dag får riktig styr över det här laget. Bäva månde alla andra lag. Framtiden är vår, den är ljus.
Två veckors matchvila, och den vilan kom i rättan tid. Skador hinner läkas. Prahl får chansen att nöta nöta nöta in hur han vill att fotboll ska spelas. Kanske Djurgårdens hysteriska form börjar dala. För det är tre matcher kvar. Pressen ligger nu på Djurgården och inte på Malmö FF. Nu är det Djurgården som vet att en förlorad poäng kan innebära att Malmö FF och/eller Örgryte går förbi i tabellen. Nu är det Djurgården som känner flåset.
MFF kan spela utan press. Spelarna vet att även om vi supportrar blir fruktansvärt besvikna om vi stupar på mållinjen så vet de också att vi tycker laget har gjort en utomordentlig säsong. Vi kommer att hylla laget oavsett om de blir etta, tvåa eller trea. Vi har varit nere i skiten och vänt, vi är ett topplag och det gör mig mäkta stolt. Och som sagt, det är tre matcher kvar och ingenting är avgjort ännu.
