Sportjournalist snett ute
En kort replik på dagens kontroversiella krönika i tidningen Aftonbladet.
Jag anser inte mig själv vara någon notorisk motståndare till traditionell sportmedia. Visst, även en ödmjuk ung man som jag själv har haft mina förehavanden med journalister, senast efter Örgryte borta i våras då lokaltidningen Östra Småland - enligt min mening - porträtterade Kalmar FF:s supportrar som en samling drägg på turné. Efter publiceringen av artikeln hade jag och Östrans sportchef en mindre dispyt - där mindre intelligenta adjektiv förekom. Bland annat fick undertecknad veta att jag var ett "fegt kryp", något som jag har för mig besvarades med en mening som innehöll ordet pajas. Inget vidare konstruktivt alltså, varken från deras sida eller från min. Saken känns rätt utagerad idag, och jag tror att mycket handlade om missförstånd oss emellan.
Men nu har det hänt igen! Och den här gången är frågetecknen större än någonsin. En journalist har egenmäktigt utmålat fotbollssupportrar på ett mycket märkligt sätt. Den här gången heter personen i fråga Lars Östling, sportchef på Sportbladet - enligt egen utsago tidningen som inhyser Sveriges bästa sportjournalister!
Östling spar inte på krutet i sin artikel "Fotbollsfanatikerna är fega pojkar som gömmer sig på nätet" (AB 02-10-15). Redan inledningsvis får läsaren veta att fotbollsgrabbar är fega. Och ännu fegare blir de när de kommer hem till datorn. Efter ett generaliserande och förvirrat resonemang om så kallade "kvartssamtal", en företeelse som 99 % av alla fotbollssupportrar är främmande för, fortsätter Östling med ett kvasipsykologiskt utspel som vill göra gällande att "fanatikerna" kräver respekt. Redan här uppkommer ett stort frågetecken: Vilka är fanatikerna Östling syftar på? Menar han ligister, oss vanliga "julgranar" eller bara vem som helst som följer sitt lag med lidelse och passion, och som väljer att tänka själv istället för att stå med mössan i hand inför journalistkåren? Alla är vi ju nämligen "fanatiker" (gillar inte att använda det ordet i dessa dagar) på våra egna och olika sätt.
Ännu mer förvirrande blir det när man läser den efterföljande chatten med Östling, då tydligen ännu en grupp personer ska få på pälsen:
"Wannabe-journalister...det rör sig om ett ytterst fåtal skrikande pojkar på diverse sidor. Jag har läst dom och jag tycker att dom aldrig kan acceptera en enda sak som en tidning berättar - känslan är att dom själva helst skulle vilja sitta på en redaktion och förmedla SIN sanning... "
Åter till krönikan, där Östlings resonemang förstärks ytterligare:
"Deras hat mot media stärks extra av att det är pojkar med journalistambitioner och som drömmer om att få sitta på en redaktion."
Inte helt otippat undrar man om det inte är vissa av Svenska Fans (eller liknande sidors) medarbetare som åsyftas. I såfall känns det ytterst tveksamt om man verkligen kan ta Aftonbladet på allvar i fortsättningen. Det är heller inte utan att vissa andra funderingar dyker upp: Är förekomsten av fotbollshemsidor på Internet ett obekvämt fenomen för vissa av sportjournalisterna - då de innan Internets dagar fick stå oemotsagda och okritiserade? Eller är Östlings krönika bara ett exempel på hur det kan gå när man generaliserar allt för mycket, om saker man kanske borde lära sig lite mer om? Eller är Östling (ve och fasa) omedveten om våra grundlagsskyddade rättigheter i det här landet, det vill säga att individen får uttrycka sin mening - vilken den än är - i tal såväl som skrift?
Min enkla åsikt är att kritik alltid måste få förekomma, eftersom den skapar en debatt som för utvecklingen framåt. Jag är stor beundrare av fotbollsmagasinet Offside, det är en tidning som - om den hade funnits när jag var liten - säkert hade kunnat få mig att utveckla journalistambitioner. Likadant tycker jag att Jan Majlard på SvD är en duktig och påläst journalist, liksom Jonas Kanje på Barometern. Däremot kan jag garantera att tidningen Aftonbladet - med sin flora av "landets bästa sportjournalister" inte spär på mina journalistgener. Tvärtom generar tidningens innehåll - särskilt med artiklar som "Fotbollsfanatikerna är fega pojkar som gömmer sig på nätet" - en rakt motsatt effekt.
