Fem minuter med förbundskaptenen, del 1
Lasse Lagerbäck dök hastigt och lustigt upp som gästföreläsare på ett lunchföredrag på Chalmers, och Himlen är blå var självklart på plats för en kort pratstund om storklubbarnas makt, landslagets uttagningskriterier och Sellas öden och äventyr i blågult.
I samband med gårdagens landskamp hade ett svenskt flygföretag och deras ambitiösa unga Chalmersambassadörer tagit tillfället i akt att bjuda in ena halvan av förbundskaptensparet för en lunchföreläsning, inför den välfyllda, drygt 250 personer, Palmstedtsalen.
Den pedagogiska, myspysiga gruppmentalitet, som Lars och Tommy under sina år som landslagsansvariga erhållit så mycket både beröm och kritik för, lyste igenom redan från början, när Lagerbäck frågade åhörarna om det var OK att lägga upp föredraget si eller så, om det var OK att prata om mediehantering och förbundskaptenernas ledarskapsstil först och VM sist, och när han noga poängterade att vi hemskt gärna fick avbryta när som helst om vi hade några frågor. Alltför vänligt!
Föredraget var intressant. Lagerbäck poängterade vikten av gruppen om en fungerande enhet, där alla brukar allvar när det behövs, där man ställer upp för varandra, och där alla ger allt. En anekdot handlade om en landslagssamling, där en icke namngiven spelare kom fel in i några situationer och till slut tröttnade på hela övningen, för att sedan glida med i momenten lite lojt. Dåvarande lagkaptenen Stefan Schwarz hade då plockat upp en boll, räckt den åt spelaren och sagt: ”Ta du den här, så går du bort och leker med den där borta.” Spelaren var snart med på noterna igen (”Ljungberg!” viskade någon bakom mig, ”det måste varit Ljungberg!” Själv tillåter jag mig att ha mina tvivel om det, eftersom Fredrik liksom Schwarz själv är ett superproffs som näppeligen gnäller över småsaker på träning. Kanske någon mittfältskollega?). Att statistik är en av hörnstenarna i förbundskaptenernas fotbollsfilosofi gjordes inte heller någon hemlighet av, och Lasse berättade om hur mycket en spelare springer under en match (”De flesta spelare springer mellan tio och tretton kilometer, Håkan Mild ligger på fjorton, femton”), att ett mål för svenska landslaget är spelarna att utföra femtontusen ”fotisättningar” per match, att en anfallare ofta bara har mellan tre och sex avslut per match även om anfallare oftast, på anmodan, tror sig skjuta/nicka mot mål runt femton gånger per match (Robban Andersson brukar väl ligga där någonstans?)
Lagerbäck dryftade även en del angående relationen med (mot?) media. ”Media är en cirkus”, konstaterade förbundskaptenen, och det är ganska lätt att förstå honom. Ena dagen en hjälte, nästa ett fiasko. Samtidigt, påpekade han, är svenska media snälla, i jämförelse med större fotbollsländer (England, någon?). Enda gången han själv blivit utsatt för något riktigt fult var när TV4 hade filmat en presskonferens och Lagerbäck hade svarat på tre frågor. Frågor, som när man sände inslaget var utbytta mot en reporters röst, som levererade modifierade frågor. ”Men jag fick en ursäkt från reportern, så där finns inga hard feelings”, försäkrade Lagerbäck. Bråket mellan Ljungberg och Mellberg avfärdades ganska lätt, med kommentaren att media i tre dagar vevade bilder och artiklar om något som spelarna själva annars hade glömt redan efter den lunch där gliringarna om "bråket” haglade i takt med skratten åt desamma.
En åhörare frågade hur mycket tanken på media påverkar under en match, när det är tio minuter kvar och Sverige ligger under, tänker man på kritiken som kan komma? ”Under match existerar inte media!” löd det snabba svaret, men när han fick utveckla det menade han att man inte tänker på media under matchens gång, men att det givetvis påverkar, någonstans i bakhuvudet finns tankegångarna – det går aldrig att koppla bort något helt, ansåg Lagerbäck.
Sedan var det dags för ett bildspel från VM, ackompanjerat av årets mediokra VM-låt signerad Rick Astley-donnan Anastacia. Bilder från ankomsten till Japan, träningslägret, träningsmatchen mot värdlandet, och så småningom Sveriges matcher rullade fram över duken. Eftersom tidsschemat var lite pressat, frågade Lasse i höjd med ledningsmålet mot Nigeria ifall vi kanske ville skippa bilderna och prata istället, och gick på åsikten hos den hälft av församlingen som sade ja.
Uppställningen i första matchen hamnade snabbt i fokus. Tidigare under föredraget hade Lagerbäck berört det faktum att de spelare som oftast kritiseras i landslaget är de som gör ett större jobb utan boll än med. Valet av Magnus Svensson före namnen Anders är ett klassiskt fall av detta, menade förbundskaptenen (och har till stor del rätt), även om Anders var bra när han kom in hade ”Turbo” en stor del i uttröttningen av de engelska kombattanterna. Vidare poängterade han betydelsen för gruppen av spelare att få en längre tid tillsammans, för som förbundskapten har man minimal tid att sammansvetsa truppen. Spelare som Henke och Johan Mjällby är fantastiska på att få de nyare medlemmarna av truppen att känna sig som del av gemenskapen, ansåg Lagerbäck, och visade på Zlatan, som under Henkes beskydd (”Henke blev något av en fadersgestalt och idol för Zlatan”) var en av de som växte inom (den oundvikliga) grupphierarkin och nu är fjärran från den blyge och tystlåtne grabb som för första gången anslöt sig till landslaget.
[Del II]
