Tack för i år!
Då det betydde som mest vek de ned sig. Säsongen är slut och det var roligt så länge det varade.
Man säger mig att vi fortfarande har en teoretisk (någon tyckte till och med att det finns en realistisk) chans att ta guld. Förvisso. Det finns också en teoretisk chans att Bin Ladin ber om ursäkt för allt han ställt till med, det finns också en teoretisk chans att jag får följa med på en månfärd, att Kalmar klarar sig kvar, att jag vinner 20 miljoner på tipset och det finns också en teoretisk chans att min älskade kvinna lär sig stava till Majstorovic. Det är ju bara tre poäng, men det hade lika gärna kunnat vara 300.
Och visst, Djurgården kan förlora mot både Sundsvall och Elfsborg, eller det kanske till och med räcker med det ena av dem. Det vore inget konstigt med det. Men kan alla ni som såg matchen mot Elfsborg på tisdagen och som tror Malmö FF har en chans att vinna mot AIK, kan inte ni räcka upp handen och ta på er dumstrutarna! Och i matchen därpå vinna mot HBK på Örjans vall?
De senaste åren har varit märkvärdigt fyllda av dåliga matcher från vårt lag. Och vi har stått ut, som vi har stått ut, bara på grund av det faktum att serien sagt oss att vi då var ett bottenlag. Men i år, då vi har chansen till guld för första gången på länge, så är det svårare att acceptera en sådan riktigt genomusel match som presterades av de himmelsblå igår. För det var verkligen uselt. Ibland var det svårt att tro sina ögon. Det var Bambi på is, som om någon LSD-påverkad regissör valt att förlägga handlingen på en fotbollsplan. Fast det var inte gulligt, det var inte familjeunderhållning, det var inte alls Disney. Möjligtvis kan man kalla det lyteskomik. Det sprangs, det ramlades och det ramlades på nytt. Och det slogs framför allt inga passningar. Det var långa bollar på Bengt, förlåt Ijeh och Mackan. Det var en ren orgie i felpassningar. Det var fult och det var uselt. Det finns tyvärr inga andra förmildrande adjektiv att komma på.
Elfsborg var inte bra. Men de gjorde vad som förväntades. De hade en poäng klockan 19.00 och den poängen ville de ha med sig hem till Borås. En poäng behövde de för att klara kontraktet och de jobbade sig rättvist till den. Men MFF behövde tre poäng och det var som om någon glömt att säga det till dem. Det fantastiska spelet från i somras är som bortblåst och jag förstår inte varför. Jag trodde och hoppades att efter de fyra raka bortamatcherna så skulle hemmaplan nu göra detta mitt älskade lag till en framgångsrik maskin på nytt. Jag trodde i min enfald att vi skulle försöka haka på Djurgården, att det bara skulle skilja en poäng inför det två sista omgångarna.
Man kan skylla på att Skoog var avstängd och att den store Jörgen är skadad. Man kan skylla på småskavanker på en del andra spelare. Man kan skylla på att det var en genomblöt plan. Man kan skylla på prestationsångest. Men även andra lag har viktiga spelare avstängda. Även andra lag har småskavanker (det är oktober, det tillhör att man har småskavanker). Även andra lag spelar på gräsmattor som är genomblöta. Och prestationsångest har väl i stort sett varenda lag i serien i år, med tanke på hur tabellen ser ut. Vi var nästan 12 000 på läktarna som såg hur MFF inte klarade av att vinna mot Elfsborg, och inte bara det; vi var nästan 12 000 på läktarna som såg hur MFF spelade sin kanske sämsta match med Prahl som tränare. Och det var nu som det inte borde ha skett. Dålig timing, minst sagt. Så jag säger, grattis till guldet, Djurgården. För jag tillhör inte dem som räcker upp handen och tar på mig en dumstrut.
Men för att avsluta med något positivt:
I och med poängen igår så blir det minst lilla silver. Det blir Europa-spel nästa år. Och hade någon sagt det för ett halvår sen när MFF spelat 4 matcher och hade sviten 1 0 3 5-6 3, då hade jag inte trott det förstås. Då såg det ut som om det skulle bli ytterligare ett år med bottenstrid. Så Prahl och spelarna har trots allt gjort en väldigt bra säsong, de ska ha all tack och de ska vara nöjda. Vi är åter ett topplag i Sverige och jag är så stolt över mitt lag. Så synd bara att det inte räckte ända fram.
Min gode vän elfsborgaren var såklart nöjd efter matchen. Han kunde kosta på sig att vara stor i mitt nederlags stund. Han försökte ingjuta mig lite hopp. Hans lag har ju Djurgården hemma i sin sista match. Han kommer att vara där och heja fram sina gulsvarta favoriter. Då behöver MFF bara vinna mot HBK, säger han. Han har sett min ångest och gör allt för att göra mig hoppfull igen. Men då måste vi ju först vinna mot AIK, säger jag, och hur skulle det gå till med det spelet som presterades igår? Nä, det så klart, svarar han. Det tänkte jag inte på...
