MFF - Elfsborg 0 - 0

Galen hemresa genom de södra delarna av Sverige tog nästan lika lång tid som resan upp till Sundsvall…

Vi påbörjar denna matchrapport hemma hos Torbjörn i Borås. Varför? Därför att han hade fixat mat till en del av oss som skulle med på resan, tusen tack för det Torbjörn! Det var inte bara gott, det var även näringsrikt och fullt av kolhydrater! (Såklart var det pasta med köttfärssås på menyn!)

In i bussen efter en kortare intervju med en lokal reklamradiostation i Borås och hur snacket gick inför matchen mot Malmö på kvällen. ”Solklart tar vi med oss poäng hem!” sa jag och tillade för säkerhets skull att Lasse Nilsson förmodligen skulle göra mål. I samma sekund började alla flina åt mig då jag ”glömt” att han var avstängd. Men att Skoog var avstängd kom jag ihåg i alla fall. Så långt om det, ner till Ryavallen för att lasta in resten i bussarna. 3 minibussar till Malmö på en tisdag är inte acceptabelt, men vad gör man? Nerresan gick bra och vi var framme strax innan 5 för besök på ett av de otaliga lokala vattenhålen i byn.

Förresten känns det lite lustigt att så många Malmöbor framhåller närheten till Köpenhamn som en av de största fördelarna med Malmö. Jag vet inte vad det beror på. Det verkar nästan som de har anammat det gamla ”Kalmar-syndromet” på något sätt. Ni vet, stor bro = lika med kontinenten. Det är inte så många år sedan Kånkelberrys ”hånade” oss med det faktum att vi inte har en Ölandsbro i Borås. Men för att återigen citera Hasse G: ”Det hade sett jävligt fånigt ut med en Ölandsbro i Borås…”

Jaja, nog om det och över till Stadion. Denna gryta av oxtokiga supportrar som fyller varje kvadratcentimeter match efter match med himmelsblå färger och gör så vi övriga, icke rättrogna, får problem att få plats. Japp, nästan 12000 på plats var det. Vi har trots detta alltid ansett oss ha en bra dialog med MFF Support och publiken i Malmö, så vi räknade inte med att det skulle bli annorlunda till denna match. Men där fick vi inse att även idiotin nått Malmö. Vid ett flertal tillfällen flög det in saker från hemmasektionen mot oss från, förmodade, MFF fans som tyckte vi var så hemska att vi förtjänade att få mynt, grus och lite andra saker kastade mot oss. Ni kan skratta nu om ni vill. Men får man lakritsbitar kastade mot sig från den övre sektionen och en av dessa träffar en centimeter från ögat är det farligt, hur gott det än är med lakrits! Skit var det med det och vi hoppas det var en engångsföreteelse, vi vill nämligen fortsätta tycka bra om Malmö och publiken där!

Matchen som sådan var oerhört spännande, trots uppenbara kvalitetsbrister. I första halvlek undrade jag om våra spelare hade på sig fel skor eller något sånt. Ingen av dem klarade att hålla sig på benen och det såg ut som ”holiday-on-ice” eller nåt sånt. Det var inte så mycket till skönspel, men desto mer kamp och intensitet. Det påminde faktiskt om engelsk fotboll från 70-talet när spelare som Billy Bremner och Co halkade runt i lervällingen lördag efter lördag. Fantastiskt för oss som gillade det, mindre kul för de som önskar att alla matcher kunde avgöras på sommargröna planer en varm junikväll. Det var med andra ord en riktigt nostalgisk känsla hela matchen igenom. Inget skönspel, men kamp och offervilja. Speciellt från Elfsborgs sida. Det märktes ack så tydligt att Malmö saknade Nicklas Skoog, för det fanns ingen som kunde slå passningarna Ijeh behöver för att göra mål. Mycket långa bollar från backlinjen som vår eminenta backlinje styrde bort gång på gång. Det farligaste var en lobb från Ijeh (?) som tog i stolpens utsida när Wiland hamnade fel i en situation.

Om ni går in och läser på diverse gästböcker på internet kan man få intrycket att Elfsborg spelar grisfotboll utan dess like och att vi förmodligen är det tråkigaste laget som finns. Men sanningen ligger inte i det. Sanningen är den att Elfsborg lyckas väldigt väl anpassa sitt spel till motståndarna. Mot lag som själva spelar fotboll gör Elfsborg det samma, och publiken bjuds ofta på underhållande matcher. Mot lag som ”grisar” gör Elfsborg det samma, mer eller mindre framgångsrikt. Ett lag som Sundsvall som gjort det till sin filosofi att kriga har vi det väldigt svårt mot, men ett lag som Malmö som inte har grisandet som prio numero uno klarar inte riktigt av det och gör det därför lätt för oss att stoppa dem.

Ja, så här såg det ut mestadels under matchen, även om jag naturligtvis tycker Elfsborg låg närmast segern. Det tycktes som den fantasi och kämpaglöd som fanns på plan hade hamnat hos dom med gula tröjor. Men det är klart, vi börjar vänja oss vid att vara med i streckstriden och har väl utvecklat en viss vana och den vanan gör att man vet när det är dags att kämpa sig till poäng! Väl mött i Allsvenskan även nästa år på Malmö Stadion!

Kort kort:
Kämpa kämpa kämpa! Jobba, jobba, joooobba! Lera, kämpande och smutsiga spelare. Underbart för oss 70-talsnostalgiker som växte upp med tipsextra och leriga spelare som slet som djur i varje situation! Mindre kul för alla ”nya” fotbollssupportrar som trodde leran var utrotad och bannlyst för alltid.

Klacken: Vi var där, vi kämpade väl och agerade pricktavlor för de saker som kastades mot oss. Inte kul att uppleva. MFF support kämpade väl och hade bra tempo, speciellt i första.

Korven: Varm och god, men brödet var alldeles för kallt för mina smaklökar. Ändring efterlyses härmed! Varmt bröd och varma korvar så här på hösten!

Frågan: Hjälpte det att ha Madsen och Borg i klacken? Och när skall Stefan stå med oss? Och hur relevant är det egentligen med ett P.A. system framför klacken och behöver man verkligen det för att få igång den gamla klassikern ”skandal, skandal…”? Det kändes kanske lite överarbetat…

0 kommentarer