Guide till nuet
Om det nu skulle hända bör vi vara förberedda. Njut i dag, om två veckor är det för sent.
Spänt i kroppen ... blodet rusar i magen vid varje tanke på matchen ... ser scenarier framför mig, vaga, som i en dröm ... min fokusering är enorm ... ett enda tydligt definierbart MÅL. Ett enda hägrande berg i fjärran som är tydligare än någonsin, det som var så dimhöljt i våras. Att med hela sitt väsen ha endast en "uppgift" för ögonen och ägna sig åt den, att "göra det enda möjliga", det är sann frihet. Det är plötsligt så kristallklart, inget jäkla famlande efter en svårgripbar mening längre – vägen är öppen och staden är som en stor helig mussla ... och pärlan finns där, den finns där ... Boye och Keroauc genom mina vener, Rimbaud brinner vansinnigt på Klocktornets tak ...
Fortsätter att fråga mig själv: Vill jag komma fram? Det färdiga, det avslutade, är bara en blek kopia av den glödande visionen vi nu har för ögonen. Det är alltid resan som är målet i sig, vi förstår det bara inte förrän vi kommit fram.
Problemet är dock olösligt. Om vi på allvar vill göra resan måste vi vilja nå målet (läs: guldet). Det går inte att vara rädd för att plötsligt vara framme, då blir inte ens färden en njutning, som den är nu.
Men som det tunga namnet Thomas Alexanderson påpekar balanserar vårt öde fortfarande på en ytterst skör tråd. Det bör man ha i minnet. Den här krönikan borde ha skrivits efter en eventuell seger i kväll, men inspirationen behagade infinna sig just i dag och då måste den utnyttjas.
Den engelska psykologen och kultförfattaren Colin Wilson säger att människan endast är kapabel till stark närvaro och intensiv koncentration – det som leder till fokusering och ett avskärmande av det triviala – under svåra prövningar. Det förklarar varför det är svårt att spela bra mot dåligt motstånd: det går helt enkelt för lätt. Det är endast under stark press man kan och åstadkomma något värdefullt, uppnå verklig frihet ... göra "det enda möjliga".
Därför kommer vi att se tillbaka på just de här anspända veckorna som det största av allt, större än alla eventuella guldfester och drömska videorepriser. För livet går inte i repris.
Det är först nu, när du och jag sitter och rister av vibrerande nervositet, som vi kommer i närheten av frihet. Än så länge finns det ju mål och mening i vår färd. Men vad gör man i december? Försöker konstruera nya mål, för man märker att hur det än gick i höstas går det inte att suga på några jävla karameller. Det åtråvärda är bara vackert så längre man måste kämpa för att uppnå det. Sedan – stagnation. Det går inte att hålla ruset, den klara blicken kvar. När vi har nått fram är målet borta och vardagen infinner sig kvickare än du hinner säga "tjockispokal".
Det enda vi kan göra för att redan nu lindra vår anstående baksmälla – under den gudomliga förutsättningen att resultaten går vår väg – är att förstå att om en månad kommer vi att med drömmande blickar tänka oss tillbaka till de där polarpiskade oktoberdagarna, och inte förrän då förstå innebärden i T.S. Eliots "... i detta levde vi, endast i detta ...".
