Tårar efter seger med guldsmak

Så nära, så nära. Nästan där, nästan där.

Ett fullsatt Stockholms stadion i extas bar fram il maestro Stefan Rehn och hans mannar till 2–1 mot Gif Sundsvall, en sådan där seger som Djurgården inte tar. Inte med det scenariot som i dagens match. Det ska vara konspirerande domare, stolpträffar, svart magi och allmän ondska mot Djurgården för att man ska känna sig riktigt hemma. Det här är något mycket ovant och jag är osäker på hur det ska hanteras.

Kvällen var dramatiskt kolsvart, månen nästan full och kylan bister. 14 300 entusiaster välkomnade Djurgården med sång och blå ballonger. Det var kalasstämning. Men Sundsvall ville som det heter på kvällstidningsspråk ”förstöra festen”.

Gemene åskådare fick gnugga sig i ögonen en och annan gång för att övertygas om att det inte var Norges landslag som spelade i de röda tröjorna. Allt norrlänningarna gör är mycket norskt, även dräkterna. Man täpper till kanterna, löper kopiöst, stressar vid uppspelen och om det verkligen går långsamt kanske man dristar sig till att passa hela fem gånger inom laget innan man söker avslut.

Framför allt är Sundsvall omåttligt välorganiserat i försvarsspelet. Kontringslägen uppstår inte annan än som gudagåvor. Djurgården hade inledningsvis stora problem med Giffarnas kompakta spel och hade svårt att hitta hål i Norrlandsfönstret, förlåt, muren.

Därför var det inte ologiskt att Øyvind Svenning tryckte in ledningsmålet på nick efter knappt en kvart, på en frispark från vänster.

Det ologiska inträdde dock i handlingen mot slutet av halvleken. Djurgården lät sig inte paralyseras, vilket annars är kutym vid liknande lägen. I stället tryckte man på framför allt via vänsterflanken, där Samuel Wowoah hade några tuffa avblåsningar mot sig och inte riktigt fick med sig bollen som han önskade, men där Mikael Dorsin visade upp ett stort ytterbacksspel.

Det var också Dorsin som efter väggspel kunde ta sig in i straffområdet och spela in bollen till ett våldsamt flipper. Efter att ha varit nära tilt skyfflade långe Johan upp kvitteringen i nättaket, ett på många sätt förlösande mål.

Nu började Djurgården liksom äta sig in i matchen på det där underbara sättet vi lärt oss att älska. Det smyger sig på och innan man vet ordet av har motståndarna blivit flåsande bolljägare medan blåränderna på något sätt behåller kylan och elegansen och med enkelhet rullar runt efter behag.

De uteblivna chanserna från första halvlek kom retroaktivt i början av andra och redan efter fem minuter hände det som enligt sund dramaturgi bör hända en sådan här match. Ett skott från Kim Källström, som Sundsvall gick mycket hårt åt, styrdes ut till Stefan Rehn, artisten som gav sin sista föreställning på Stadion någonsin. Hans skott från straffområdeslinjen styrdes via backben in bakom den sprattlande Fredrik Sundfors.

Det var oändligt vackert. Inte målet, men ödet. Det här skulle hända.

Resten av matchen blev om inte en defilering så en tämligen avslappnad historia, hur underligt det än kan låta. Sundsvall förmådde inte trycka tillbaka Djurgården några längre stunder och hade regissören varit ännu välvilligare hade Rehn fått göra 3–1 efter några sanslösa karuseller i Sundsvalls straffområde. Men den här gången hade manuset satt några ben i vägen.

Ben som Loauy Chanko nästan sparkade av när han brutalt men med stor vilja rammade Sundsvalls Marko Tuomela i sin jakt på bollen. Chanko spetsade till Djurgårdens anfallsspel mycket när han ersatte Samuel Wowoah.

Bäst i afton var ytterbackarna. Niclas Rasck och Mikael Dorsin har otroligt stor del i årets djurgårdssuccé. Det är deras utsökta avvägning mellan anfalls- och försvarsspel som gör Djurgårdens breda anfallsspel möjligt. Lagets enda frågetecken fortsätter att återfinnas i mittförsvaret, men det är ingen dålig lagdel. Bara den minst fantastiska.

Att Andreas Johansson tappat tajmingen i passningarna gör inte så mycket när Stefan Rehn och Kim Källström turas om att göra stormatcher. Det finns så mycket kvalitet i laget att alla inte måste vara bra för att laget ska vara bra och vinna.

När Miro Ukalovic från Hisings kärra, som efter några underliga domslut i början kom in i matchen, blåste av efter 94 minuter utspelades vidunderliga scener. Efter ett ärevarv med avtackning av samtliga sektioner, varav de flesta förblev stående under hela matchen, fick en av de största djurgårdarna genom tiderna ett värdigt och lite vemodigt men oändligt stolt avsked. Det var inte bara huvudpersonen själv som hade tårar i ögonvrån.

På måndag får absurditeten ett nytt ansikte: ett svartgult. Om Malmö inte vinner mot AIK är det hela i hamn. Då har vi kommit fram. Hur det hanteras förutom med tillbörliga mängder malt behandlas i föregående krönika på den här sidan. T.S. Eliot får avsluta också den här nattlga texten och ge ord åt våra försök att gripa stunden, nuet.

”Min vän, blod ristande mitt hjärta
Det förfärliga vågspelet av ett ögonblicks hängivenhet
som en mansålder av försiktighet aldrig kan göra om intet
I detta levde vi, endast i detta
som inte skall stå att läsa i våra dödsrunor”

God natt, vänner. På tisdag kan vi vakna upp till en ny värld.

0 kommentarer