Vakna, förbundet! Vakna!
I torsdags skedde årets största fotbollsskandal på Olympiastadions fullpackade läktare. Det som skulle bli Stefan Rehns magnifika hemmaavslutning på en lång och sagolik karriär, blev en fejkad klang- och jubelföreställning med en mycket fadd eftersmak. Kalla det Konspiration ’02. GIF Sundsvall skänkte bort segern i en uppenbar läggmatch.
Ja, egentligen var det faktiskt på Fredriksskans som fotbollsparodin började. Efter att klädsamt ha nickat några ytterst nåbara fjutt-nickar mot exil-Trelleborgaren Isaksson i DIF-målet, så förlöpte KFF:arnas fortsatta ageranden helt enligt den uppgjorda planen. Och när det rödklädda försvaret äntligen såg sin chans att låtsas gå på den vedertagna myten om Kongo-Kims impotenta högerdoja – genom att med total fokusering på det låtsas-förmodade vänsterskottet köpa låtsas-korv hos Kånkelberrys – ja, då kunde Källström, med klädsam entusiasm, peta iväg ett skott, som knappt uppnådde ens styrfart, mot Wastå (som låtsades bry sig), vilket resulterade i målet som gav guldstriden ett löjets skimmer.
Jag vill härmed tacka MFF för att de genom förnedringen av AIK faktiskt gav den ärliga guldjakten en fortsättning. Men jag gör det med en sur bismak i munnen som kommer förfölja mig länge. För förbundet måste vakna nu. När Lasse Johansson i KFF så uppenbart bara ger 50 procent av sin arbetskapacitet, så kan jag inte annat än bittert konstatera att Kalmars mest hårdföra fans uppenbarligen spelat en stor summa pengar på Kalmar-förlust (för att mildra den oerhörda besvikelse som deras rödingar givit dem under året), och därför krävt en förlust av de sina.
Och när GIF Sundsvall med övertygande norrländsk kamplusta ger såväl Malmö som Örgryte på tafsen, men inte ens låtsas bry sig om att slå Djurgården, så mår jag illa. Genomskådar ingen utom jag bluffen, eller vad är det frågan om?
Go’morron.
Det dröjde cirka två sekunder efter det att Fröjdfeldts pipa ljudit, så började det gormas. ”Läggmatch”, ”Domarjävel”, ”Skandal att inte ställa upp med Nordin” osv. – ja, ni fattar. Att MFF äntligen fick spelet att funka igen efter en höst med ideliga bakslag, och faktiskt spelade propagandafotboll med högt bolltempo i markhöjd, spelade ingen roll. För det var ju bara en ”läggmatch”. Att siffrorna i cup-semin i Stockholm rann i väg till 4-0 (eller vad fan det nu blev), var ”helt naturligt”.
Att AIK, som inte hade mer än en eventuell europaplats att spela för, på samma sätt fick målfabrikation i ändan i överkant efter att i första halvlek ha desillusionerats av Ijehs, Skoogs och Mackans fantastiskt smarta anfallsspel, ja det är ju naturligtvis en omöjlighet. För inte kan väl serietvåan, med landets hetaste anfallspar, tvåla till säsongens besvikelse nummer ett – laget som till och med fick stryk av IFK Göteborg – med besked?
På lördag vet vi vem som är svenska mästare. För mig är Djurgården fortfarande favoriter. Och vinner de, så kommer jag gratulera dem – trots att våra ärkerivaler Helsingborgs IF den 15:e september med vilje vek ner sig fullständigt på Olympia. 1-3 luktar läggmatch lång väg.
