Glädje, äkta riktig tokglädje!
Minnen och tankar från måndagens härliga besök i den kungliga hufvudstaden.
Efter 0-0 hemma mot Landskrona fanns det inte mycket hopp kvar. Ingen seger på Söderstadion på tolv år, hur skulle vi då kunna ha en chans nu? Speciellt med nästan halva laget skadade. Att Norrköping lätt skulle besegra Örebro hemma kändes på förhand givet, skulle vi då förlora, då hade allt varit slut. Att åka ur allsvenskan inför en fullsatt arena i Stockholm av alla ställen, ja något mycket värre känns svårt att föreställa sig. Inte konstigt att man funderade på vad man egentligen sysslade med, då man satt på flyget mot Arlanda.
Ett mittuppslag i en stor kvällstidning där rubriken förkunnade att Kamratgården blivit hembygdsgården och där folk runt föreningen uttalade sig anonymt om vad som gått fel fick inte direkt humöret att stiga. Visst ligger det säkerligen en hel del sanning i det som sägs i artikeln, men att som ledare i klubben gå ut och kritisera anonymt med två allsvenska matcher kvar känns inte rätt. Om en av de personer "runt föreningen" som uttalade sig har grönsvarta sympatier skulle det knappast förvåna.
Väl inne i stan var det svårt att inte märka av hur det gått i årets allsvenska. Blårandiga halsdukar syntes på var och annan person. Den ende bajare jag såg var av den mer långhåriga typen, vid Sergels Torg, vilket kändes som ett bra tecken inför kvällen. Som tur var så dominerade som vanligt betydligt vackrare färger på Kungsholmen, och redan vid halv fyra när jag dök upp var det fullt med sjungande blåvita på puben som har älghuvuden på väggarna och sauerkraut på menyn. Hade man inte vetat bättre hade det knappast gått att gissa på stämningen att vi den här kvällen kunde åka ur allsvenskan. Tvärtom.
Efter två och en halv timmes samkväm med andra rättrogna över ett antal öl, och diskussioner om allt från hur man utför en sydamerikaklapp och hur många nazi-brudar det egentligen finns på Kvarnen till smålandska bandyentusiasters sångtraditioner anlände så ett gäng bussar och det var dags för avfärd. Två fullknökade SL-bussar och Supporterklubbens fem bussar åkte tillsammans med poliseskorten förmodligen runt hela Stockholm flera gånger, men till slut kunde man så skymta Globensiluetten.
En matchrapport är redan avlagd, men jag får ändå lov att säga att det var rejält överraskande att Roger vågade laborera så friskt med uppställningen. En helt ny trebackslinje med en junior, en halvjunis som dragits med hjärtproblem och inte spelat en allsvensk match sedan i våras samt en mittfältare. Dessutom uppträdde de betydligt mer stabilt än försvaret gjort i tidigare matcher! Speciellt Anton förtjänar allt beröm han kan få! Att Erlingmark på topp (allez, allez!) skulle vara större, starkare och giftigare än alla än de andra anfallarna i truppen tillsammans kom dock inte som någon direkt överraskning.
För drygt två år sedan stod jag på Råsundas södra läktare och inbillade mig att man inte kunde bli så mycket gladare än då när Långås slog in 1-0 till Blåvitt i den åttionionde minuten. Jag hade fel. När samme man nu en betydligt kyligare afton någon mil längre söderut visade upp sin förmåga att göra ett viktigt mål vartannat år så var det som om tusen stenar lossnade från hjärtat. Jag tror knappast att jag är den ende som inte riktigt kan minnas vad jag gjorde efter målet, det var som om man var helt uppe i det blå. Jag kommer dock ihåg att någon uppmärksammade folk på att Örebro precis kvitterat, vilket knappast gjorde tillvaron tyngre. (Det måste varit trevligt i Norrköping att få se bortalaget kvittera på planen, samtidigt som Blåvitts mål visades på storbildsskärmen...!). När domaren så till slut blåste av så var det 600 blåvita på bortasektionen som var galna av glädje, folk hoppade runt och kramade varandra och segersången bara fortsatte och fortsatte.
Inte ens det tresiffriga (?) antalet blåmössor med sköldar och batonger på innerplanen kunde till slut stoppa Roger och Erling från att komma ändå fram till läktaren och tacka. Jag hoppas verkligen att Janne Nilssons blev felciterad i Aftonbladet då de skrev att han var rädd att folk skulle springa in och attackera domaren efter målet (???) och göra så att vi förlorade poängen. Om inte, var det ungefär lika begåvat sagt som tidigare kvällstidningscitat där en spelare funderade på om det berodde på att han spelade i Blåvitt att någon hade krockat med hans bil. Befinner sig klubbens vice ordförande så långt från verkligheten så skulle det nog inte skada att, som Hasse Borg i Malmö, själv prova och ställa sig på bortasektionen en match.
Nog om det. Att direkt efter matchen få ta emot gratulationer från busschaufförer, kockar, SJ-konduktörer och icke rättroende kompisar mfl kändes otroligt skönt. Ingen kan påstå att vi var inte var värda det här efter hela den här säsongen. Tre ynka vinster sedan i mitten av juli. Även om man känner sig dum ibland när man är på väg till ännu en match, trots att man svor att man hade fått nog efter den senaste förlusten, så är det sådana här kvällar som gör att det ändå är värt all tid och pengar. Tänk om man skulle ha missat en sådan här kamp, att inte få vara med om den där otroliga kicken när hela kroppen fylls av glädjekänslor! Jag vet till exempel några som tidigare i år varit i bla Helsingborg, Solna, Örebro och Borås och sett förluster på rad, men som nu missade bajenmatchen. Stackare...
Viktigt är dock att inte förglömma att om vi inte vinner på lördag, så var all glädjen i måndags totalt bortkastad. Totalt meningslös. Kom igen Blåvitt!
Vi tog en stor mängd fina bilder både på puben, på bussarna och runt Söderstadion. Tyvärr har det uppstått lite tekniska problem, men förhoppningsvis ska de komma upp så snart det bara går.
