2015-09-26 16:00

Stoke - Bournemouth
2 - 1

När språket inte räcker till

Ibland är det liksom ordlöst, obeskrivligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eller vad som har hänt. Djurgården är Sveriges bästa fotbollslag och jag vet ändå inte vad som har hänt.

Dagen då det hände var en mycket klassiskt allsvensk lördag, en sådan där lördag allsvenskan alltid avgörs på, när någon annan vinner och jag ser på Sportspegeln … tunn klar luft, sardinburksfulla vänliga läktare, Lars-Åke, snälla gubbar i keps, förfrusna tår. Det vilade som en gyllene idyll över Ryavallen och Borås med sina knallar … alltihop liknade nästan något som kallades för folkhemmet en gång i tiden. Allt var oändligt vackert den här märkliga dagen.

Inför ett troligtvis femsiffrigt antal djurgårdsanhängare utspelade sig dramat som slutligen gav blåränderna det guld de förtjänat under åtminstone två svåra år. Hemmalaget Elfsborg var som ett lag brukar vara när matchen inte gäller liv eller död: lite trött, undfallande. Det gav redan efter tretton minuter Johan Elmander läge att göra ledningsmålet för gästerna efter en slarvig mottagning av en Elfsborgsback. Det var troligtvis den finaste snedträff jag sett. Via en lustig studs letade sig bollen in till 0–1 och redan där avgjordes egentligen alltihop.

Ett briljant ingripande av Andreas Isaksson på en närnick var allt som behövdes för att undanröja hoten om mardrömsscenarier med mirakelvändningar och tappade guld. I stället kunde matchen ha avgjorts genom två frilägen signerade Andreas Johansson och Elmander, i sista sekund avstyrda med hjälp av stolpe och räddning på mållinjen.

Men Babis Stefanidis, denne starkt lysande, strålande tekniker, ordnade det sista vattentäta skottet i djurgårdsfärjan, med en osannolik klackspark på baksidan av sin försvarare och ett perfekt inspel till en Andreas Johansson ensam med sju gånger två och en halv meter målbur.

Här grep ödet in med sin mäktiga hand och lät Sharbel Touma, de senaste decenniernas mest avskydde ex-djurgårdare, göra målet som sänkte Malmö i sin match mot Halmstad, den som var tvungen att vinnas. Det var … nej, jag kan inte … förlåt, men … jag kan inte sitta och fortsätta konstatera fakta längre, vem som gjorde vad i vilken minut, jag borde nämna förutsättningarna inför matchen Stefan Rehn och något lustigt om Wagners Rhenguldet och Dorsin och kanske en tribut över tränarparet och Bosse Lundquist men … det här är för mycket. Ett SM-guld i fotboll är inte namn, händelser och minuttal, det är känsla, något ytterligt subjektivt. Det är det enda jag kan förmedla just nu … jag är i stark sinnesrörelse och det mesta är rätt oklart …

”Det är så världen tar slut
inte med en skräll, utan med en snyftning”


Ja, TS Eliots ord är fortfarande aktuella – om inte världen tog slut i dag så var det i alla fall slutet på en resa, det gamla är passerat och rivet, Djurgården skrider in i ett nytt stadium … men för mig skedde det inte med en skräll eller ett stort jubel, endast med en, ja, en snyftning av stilla glädje. Jag, känslomänniskan, emotionernas marionett – endast minuter efter det ofattbara kände alltså den här unge mannen inte extas, inte eufori … men någonting större: en i det närmaste satori-liknande frid, ett lugn och en försoning med världen och all otillfredsställelse den rymmer. En mild ljuvlig tidlös odelad harmoni, uppgiften är slutförd. Alla behöver en uppgift, något att göra i den här karga världen som ger en känsla av ett genuint upplevt värde.

Det här var min uppgift, vår. Jag vet inte vad jag ska ta mig till men färjan är i hamn och det blårandiga seglet vajar så stolt, så stolt och natten med sina stjärnor är fantastisk och någonstans där borta ekar en sång som inte ska ta slut, som ska bära skeppet till nästa stad. Jag vet inte vilken, men jag tänker följa med på resan.

Oskar Ståhl (haller@home.se)2002-11-03 00:49:03

Fler artiklar om Djurgården