I Vimlet
Det var guldfest i går. Djurgården firade SM-guldet med stor bankett på Lidingö. Redaktionen summerar intrycken från kvällen.
Det var många Djurgårdslegender på plats för att fira guldet. Hjältar från alla guldlagen från 1955 och framåt var på plats. Man insåg snabbt hur dålig man var på att känna igen de äldre guldmedaljörerna. Om 36 år kommer å andra sidan våra barn och barnbarn säga att ”Stefan Rehn, jo farfar har pratat om honom. Men den där Isakson har jag inte hört talas om”. Svindlande.
Den gamle gnagaren Lennart Johansson var på plats i egenskap av UEFA-president. Han drog ner stora applåder när han förklarade att ”Ni undrar säkert varför jag är här, men det är bättre att vara här och fira guldet med er än att vara med AIK och fira femteplatsen på McDonalds”.
Andra uppmärksammade kommentarer:
- Jag är så konstig att om inte mitt lag, AIK, vinner så ser jag gärna att ett annat Stockholmslag vinner. (samme Lennart Johansson)
- Det har varit underbart att vara tillsammans med dig. (Bosse Lundquist till Marcus Karlsson. Vet Elin om det här?)
- Årets räddning med stort Å. (Ulf Elfving tidigare på dagen på Stadion, men så bra att det fick komma med i alla fall)
- Jag är tyst på styrelsemötena. Sen kör Bosse (Lundquist) hem mig i sin bil och det är då vi fattar de viktiga besluten. (Djurgårdens hedersordförande och flitigaste deltagare på DIFs styrelsemöten, Gunnar Lundqvist)
- Han är en bra målvakt, han har vett att stå stilla. (Förre DIF-målvakten Ronney Pettersson om Andreas Isaksson)
Bosse Anderssons 10 minuters tal om en Englandsresa som slutade med poängen ”det var då det började” är dock fullständigt oåtergivbart…
Övrigt noterades att:
Nicklas Rask började gå upp på scenen med coverbandet och rev loss några låtar. Efter ett par kunde inte resten av laget låta bli att komma till understöd. Adde rev åt sig micken och sjön tröstande ord om de stackas änglarna i kvalträsket om och om igen. En sann man av den ironiska generationen.
Wowoah kunde inte texten till ”living next door to Alice” men löste det med att sno bandets sånghäfte.
Det här med klädsel var inte lätt. Kavaj var påbjudet. Dorsin fick också på sig en ovanpå den slitna t-skirten och ännu mer slitna jeansen. Det var dock betydligt bättre än vad andra i laget lyckades få ihop.
En känd klackledare hade dagen till ära fått låna en väl använd skjorta, men hade gjort illa handen och behövde hjälp för att knäppa de knapplösa ärmarna med säkerhetsnål...
En redaktionsmedlem fick vid åtskilliga tillfällen hjälp att knyta om och fixa en ständigt krånglande slips. Senast han hade knytit slips var på nyårsafton, den gången med hjälp av internet.
Zoran och Sören sa på morgon-TV 8.30 på söndagen att de med ålderns rätt var de enda som orkade komma dit vid den tiden. Kanske också kan bero på att vissa gick hem direkt efter middagen, andra efter frukost.
Adde på scenen var verkligen årets framträdande. Hesare än Tina Turner.
