Skrällseger gav lön för mödan
Årets sista match lockade av förklarliga skäl inte många Kalmar FF-supportrar. Vi som gjorde resan ångrar det dock inte! Den utlovade reserarapporten är här.
Mobiltelefonens välbekanta (och alltid lika otrevliga) pipande förkunnar att klockan blivit 05.00. En obehagligt tidig och abrupt väckning för att vara lördag. Man förbannar sig själv och undrar varför man skrev upp sig till den där menlösa bortamatchen i Göteborg. Det hade inte gjort ont med ytterligare ett par timmar under täcket.
Men, vid närmare eftertanke så bjuder ju faktiskt dagen på årets sista match. No surrender, helt enkelt. Jag masar mig upp ur sängen, tar en rekordsnabb dusch och trycker i mig en näringsrik frukost i form av ett par glas juice. Ringer Simon för att kolla om han tagit sig upp och dessutom kommit ihåg att beställa taxi. Det har han.
Promenaden från Ängö till Fredriksskans känns ovanligt lång. Luften är någon grad kall och en stor häger skrämmer skiten ur mig när jag går över Lindöbron. Jag tänker att fågelns kraxande är identiskt med det ljud som Alysson gormar när han vill ha bollen av sina medspelare. Tanken gör att jag vaknar till och jag kan inte låta bli att skratta tyst för mig själv...
En kvart efter påbörjad marsch möter jag upp resten av resenärerna. Det är en trött samling människor (med undantag av någon eller några som gått direkt från krogen) som inväntar Go Travels turistbuss. Kallt är det som sagt också och ett spontant minijubel utbryter när vårt färdmedel siktas vid Fredriksskansbron några hundra meter bort.
Stämningen ökar (som vanligt) allt eftersom vi lägger milen bakom oss. Lördagsresor får folk att släppa loss mer än vanligt och ganska snart konsumerar, plötsligt morgonpigga, supportrar Newcastle Brown Ale och andra medhavda drycker. Det vanliga snacket om den där FF-gaddningen man snart ska göra tar fart. Dagens match avhandlas snabbt och ganska omgående står det klart att de mest positiva tror på en uddamålsförlust...
Av någon anledning har polisen i Göteborg givit busschauffören order om att inte släppa av bussens resenärer i stadskärnan. Av säkerhetsskäl, heter det visst. Protesterna när bussen rullar mot Hisingen är påtagliga och på en rastplats (där chauffören stannat för att hämta sin son!) någonstans i Göteborgs utkanter öppnar vi bakdörren med hjälp av nödspaken. Ett sällskap bestående av undertecknad och tre kamrater ringer taxi med sikte på Avenyn. Vi kliver av utanför Jamesons, bekant för de flesta FF-supportrar som besökt Göteborg den senaste tiden, men de öppnar av någon anledning inte förrän en halvtimme före matchstart.
Jakten på en lämplig pub slutar vid Avenyn 10, som verkar vara det enda öppna stället på Göteborgs paradgata. Vi kliver in, hänger av ytterkläder i garderoben och lägger märke till att vi hamnat mitt i Wisemens uppladdning. Vi håller låg profil, tar ett par öl och stannar en halvtimme innan vi bestämmer oss för att leta efter något lämpligare ställe. Valet den här gången blir fashionabla Scandic-baren. Levande pianomusik känns dock inte riktigt som vår kopp te och besöket på hotellet blir kortare än beräknat.
Att det är många som vill se matchen märks redan när vi närmar oss Heden. Folkströmmen mot arenan är tätare än vanligt och vi förstår att storpublik väntas. Det är förstås smålands finest som lockar folk!
Hur matchen slutade har inte undgått någon. KFF och Daniel Mobaeck utnyttjade IFK Göteborgs inledande passivitet genom att göra 1-0 redan i den sjunde matchminuten. Blåvitt tog därefter över matchen, men förmådde ändå inte göra mål på Petter Wastå. Istället tvingades plågade göteborgare bevittna hur Lasse Johansson påpassligt gjorde 2-0 i matchens slutskede. Målet blev för mycket för några av IFK:s ligister som bestämde sig för att prata(?) med spelarna direkt efter slutsignalen. Det kan inte vara roligt att tillhöra IFK Göteborg för tillfället... För oss ser det ljusare ut - vändningen är här!
