Inför: Västra Frölunda IF - IFK Göteborg
Vem vill bli hjälte?
Onsdagen den 6 och söndagen den 10 november har förutsättningar att bli klassiska datum i den Blåvita historien. Alla hoppas vi att vi kommer att minnas dessa datum som vändpunkten för IFK Göteborg, att botten var nådd. Att färden mot toppen tog avstamp i dessa två kulna höstdagar nådens år 2002. Tyvärr kan dessa datum också bli ihågkomna för motsatsen, men det är där i som utmaningen ligger.
Jag är trött på allt snack om svåra matcher, svåra motståndare och bristande självförtroende. Det får vara hur det vill med den saken. Jag tycker att kvalmatcherna är exempel på matcher som varje spelare borde se fram emot. Det är inte ofta i en idrottsmans karriär som chansen att bli verklig hjälte dyker upp. Det borde vara utmaningar av denna kaliber som fotbollsspelare tränar för hela sitt liv. Att när pressen från media, supportrar och sponsorer är som störst få kliva fram i rampljuset och bli hjälte. Och hjälteglorian blir alltid större i motgång än i medgång. Att få göra ett mål som man kommer att skapa vällustiga rysningar utmed ryggraden på göteborgarna även om tjugo år. Och ett mål kan räcka. Det är det som gör idrotten stor, trots alla problem med kontrakt, ekonomi och våld. Att få komma igen när det ser som mörkast ut och man redan är uträknad. Att få visa vägen tillbaka till toppen.
Att som handbollslandslaget vinna EM-finalen mot Ryssland, ”Undret i Zagreb”. Finalen i Hockey-VM i Finland 1991, Sundin avgör ensam mot Sovjet med ett klassiskt mål. Håkan Milds missade straff och Ravellis räddningar i VM 1994. Listan kan göras lång på avgörande prestationer i kritiska lägen. Nu talar vi i och för sig om klubblagsfotboll, men det gör inte prestationerna mindre värda.
Under matchen mot Kalmar förundrades jag just över bristen på hunger i Blåvitt. Att inte någon verkade vilja ta på sig rollen som matchhjälte. Ett mål i den matchen hade gjort vem som helst till kandidat till titeln årets Ärkeängel. Någon måste ta på sig den rollen om kvalet mot Västra Frölunda skall gå vår väg.
Det är många som talar om Västra Frölunda som den fula ankungen, laget utan publik och arena. Något som katten har släpat in i elitfotbollen. Varje person som vet något om fotboll erkänner dock att klubben är värd all respekt för sitt ungdomsarbete och sin långsiktighet. Med en märkvärdig regelbundenhet lyckas man ta sig upp till de Allsvenska höjderna gång på gång. Något som annars klassiska lag som Brage och Degerfors har svårt för.
På senare tid har Blåvitt haft svårt för lillbrorsan i de västra stadsdelarna. Inte ens när det Blåvita glädjetåget tuffat på som bäst har man förmått köra över de grönvita. Jag har sett Västra Frölunda ganska många gånger i år och jag är inte den enda som har förvånats åt lagets magra höst. Är det möjligen så att Superettans yngsta trupp hänger läpp när blöta och kalla höstmatcher skall avgöras? Att det inte spritter lika mycket i benen i oktober, som det gör i juni?
Vad gäller laguppställning och spelsystem får vi antagligen se någon variant av de senaste matcherna. Erlingmark på topp och en förhållandevis nykomponerad backlinje. Tack vare tiden på säsongen och läget i tabellen kan vi nog vänta oss att spelare med skador kommer att bita ihop så mycket som möjligt för att kunna ställa upp på planen.
Följande trupp togs ut på tisdagen: Bengt Andersson, Rickard Claesson, Dejan Gorcanac, Jon Inge Höiland, Dennis Jonsson, Mikael Antonsson, Fredrik Risp, Axel Wingård, Mikael Sandklef, Jonas Henriksson, Sebastian Johansson, Martin Ericsson, Robert Karlsson, Jan Prochazka, Hjalmar Jonsson, Marcus Holmqvist, Håkan Mild, Magnus Erlingmark, Kabba Samura, Marino Rahmberg, Patric Andersson och Tomas Rosenkvist. Jimmy Svensson och Sebastian Henriksson är skadade. Startelvan ovan är baserad på uppgifter från tisdagens träning.
Grabbar, inte en förlust till på Nya Ullevi i år, det klarar jag inte!
[VF-red. inför matchen]
