En text om guld..
..av en SVENSK MÄSTARE!
Det har gått några dagar sedan tiotusentals djurgårdare invaderade Ryavallen i Borås. Det har gått lika många dagar sedan Anders Frisk blåste av matchen mellan Elfsborg och Djurgården. En match av tjugosex för Djurgården i årets allsvenska. En match av tjugosex som i slutändan innebar att Djurgårdens IF FF kunde titulera sig SVENSKA MÄSTARE 2002.
Jag hade känt mig säker i flera månader på att Djurgården skulle vinna i år. En känsla som fick mig att börja fundera över om jag verkligen skulle bli så lycklig som jag en gång fantiserade om. Det var faktist inte så många år sedan jag sa att jag skulle sluta gå på fotboll om Djurgården vann SM-guld. Det kändes nämligen så otroligt avlägset, och varför fortsätta när man väl nått toppen?
De sista omgångarna i Allsvenskan var egentligen inte speciellt spännande. De gjordes spännande av media. Det tackar jag för i dag. Alla skriverier om att Djurgården inte skulle hålla hela vägen när de hade övertagit serieledningen gav mig den där härligt/äckligt nervösa känslan igen. Skulle Djurgården inte vinna så enkelt som jag hade förutspått några månader tidigare. Med facit i hand så var det bra. Guldkänslan blev till och med härligare än förväntat.
Festen på Ryavallen upplever jag gärna igen. Segerrusiga guldränder i ett enda stort inferno. Här hemma i Stockholm fortsatte festen. Jag hamnade på Café Opera, och det är faktiskt därifrån jag har det starkaste minnet. Som på en given signal rockade i princip hela stället loss i djurgårdsramsor. Folk stod på stolar och bord och ljudvolymen fick nästan taket att lyfta. Personalen gav upp sina försök att hålla alla på marknivå och musiken tystade i högtalarna. Spelarna gjorde entré. Festen fortsatte, och kommer att fortsätta. I minst ett år!
Föraningen och oron om att jag endast skulle suga på guldkaramellen över helgen har försvunnit. Jag kommer på mig själv var och varannan timme med att bara sitta och hånflina. Ett drygt hånflin som ingen kan ta ifrån mig. Det här var kul. Låt mig uppleva det jämt.
Noterade att Babis bjöd Elfsborgsförsvararna på en Redondofint. Babis lyckades med mer i Elfsborgs straffområde än vad Redondo har lyckats åstadkomma i Milan på två säsonger. I mina ögon är Babis en av höstens bästa djurgårdare.
Jag vill även passa på att framföra det största av alla tack till samtliga Djurgårdens spelare och ledare. Ni har bjudit oss supportrar på en oförglömlig upplevelse.
På lördag är det final i Svenska Cupen. Djurgården mot AIK. Motståndarna mobiliserar för att försöka rädda en misslyckad säsong. De tror tydligen på fullt allvar att de är bäst i stan om de vinner. De måste skämta. Vi kommer att kunna skratta åt dem i nittio minuter och det kvittar faktiskt om Djurgården gör en AIK, dvs fläka ut sig på rygg för att sedan släppa till fem gal.. förlåt mål. För oss är resten av säsongen en ren bonus.
Hammarby har uppfunnit genomklappningen (tack för ordet Peppe!) och AIK har släppt en skiva. De är glada och nöjda. Jag nöjer mig med att titulera mig SVENSK MÄSTARE. Det räcker gott och väl för tillfället.
Vi ses i guldyran på lördag!
DIF – BÄST I STAN OCH BÄST I SVERIGE!!!
