Att komma tvåa är verkligen ingen bedrift...

...det är större än så.

Hade någon frågat mig för ett år sedan om jag trodde att MFF skulle få medalj, spela semifinal i cupen, nästa år delta i UEFA-cupen och först i sista matchen förlora guldet, då hade jag sagt att det är större än en bedrift att komma tvåa. Och med dessa minnen av min skepsis känner jag mig ändå rätt nöjd. Vi var nära, väldigt nära, men i år var inte vårt år och att komma tvåa får anses vara en mycket fin prestation av Prahl och hans pojkar. Och med lite perspektiv på det hela så kändes det ett tag som om MFF hade nio liv, laget kunde förlora och spela oavgjort och ändå låg vi i topp. Hela hösten känns som en enda lång mara där matcher spelades utan att MFF spelade bra. Och ändå, Stora Silver. Kan man vara annat än nöjd, med lite perspektiv på det hela?

Ibland behöver inte livet vara så komplicerat. Det kan räcka med en kväll ensam hemma, några Di Blåes öl bredvid sig, en bra skiva i CD-spelaren och rätt mycket allsvensk statistik på en massa lappar i knäet. Då är livet rätt gott att leva.

Har man inget bättre för sig kan man ju alltid låtsas som om alla MFF:s 26 matcher i stället var cupmatcher. Hemma och borta. Flest gjorda bortamål vinner. Tur det inte var så ser jag snart. Endast i sju av matcherna var vi det bättre laget. Det var mot AIK (7-1), Djurgården (5-5, bortamålen till vår fördel), Norrköping (6-2), Kalmar (7-0), Landskrona (3-1), Örebro (6-3) och slutligen till min oerhörda glädje IFK Göteborg (8-2).

Vi har således minusstatistik mot sex lag: Hammarby, Örgryte, Helsingborg, HBK, Elfsborg, och Sundsvall. Trodde inte det skulle vara så många lag som MFF har minus mot.

En klunk öl och fram med förra årets papper. Hur många lag hade vi inte minus mot då? Det visar sig att då hade vi plus på sex lag (Djurgården igen, Norrköping, Örgryte, Elfsborg, Sundsvall och Trelleborg), minus på lika många lag (Hammarby, Häcken, Helsingborg, Halmstad, IFK Göteborg och Örebro). Vi spelade 2-0 hemma mot AIK och förlorade med samma siffror och den matchen slutade således oavgjort.

Förra året slutade MFF på nionde plats med 32 poäng och katastrofal målskillnad. I år slutade samma lag med nästan samma spelare på en andra plats med 46 poäng och en väldigt fin målskillnad. Och ändå, ser man till inbördes möten mellan i stort sett samma lag så skiljer det alltså inte mycket.

Har nån av er brytt sig om att räkna ut att ett allsvenskt lag som inte drabbas av några utvisningar under 26 omgångar spenderar 2610 minuter på fotbollsplanen? Gånger 11 spelare så ger det sammanlagt 25740 minuter. Intressant, eller hur? Sådant kan man också roa sig med att räkna ut när man är ensam hemma och har alldeles för mycket fritid efter jobbet. Och med alla dessa minuter som grund kom jag på mig själv, mellan nachoschipstuggorna och ölen rinnande nerför hakan, att fundera på hur rättvist det egentligen är när medaljerna skall delas ut. Dessa 16 i MFF fick medaljer:

1. Samba - 26 matcher
2. Daniel - 24
3. Elanga - 23
4. Skoog - 23
5. Ijeh - 23
6. Hasse - 23
7. JO - 21
8. Ante - 21
9. Roth - 18
10. Asper - 16
11. Nuorela - 15
12. Concha - 15
13. BSN - 14
14. Mete - 14
15. Olof - 13
16. Sörensen - 12

Dessa fick inte:

17. Mackan - 11
18. Jon - 10
19. Lee - 10
20. Jeppe - 4
21. Lilienberg - 4
22. Billy - 4
23. Kennet - 2

Inte utan att jag tycker synd om framför allt Mackan, Jon och Lee som var så nära, men ändå så långt borta. Ut i förrådet och hämta in ännu en kall, tugga ner en näve chips och så fram med miniräknaren. Hur många minuter har var och en i MFF spelat under säsongen (tilläggsminuter ej medräknade av förklarliga skäl)? Det blev inte riktigt samma ordning som ovan, håll till godo:

1. Daniel - 2160 minuter/24 matcher
2. Samba. - 2010/26
3. Skoog – 1998/23
4. Hasse – 1957/23
5. Ijeh – 1912/23
6. Jörgen – 1879/21
7. Roth – 1506/18
8. Asper – 1440/16
9. Ante – 1421/21
10. Concha – 1350/15
11. Nuorela – 1207/15
12. Mete – 1166/14
13. Elanga – 1086/23
14. Baxter – 900/10
15. Olof – 876/13
16. BSN – 808/14

17. Jon – 491/10
18. Sörensen – 389/12
19. Mackan – 376/11
20. Billy – 332/4
21. Jeppe – 271/4
22. Lilienberg – 148/4
23. Kennet – 12/2

Skulle man räkna tid på planen i stället för antalet tillfällen så skulle således vår storvuxne dansk få tillbringa julen utan en medalj att putsa, och vår skallige halvskotte skulle fått en i stället. Rättvist? Självklart. Det borde vara självklart att den som spelat flest minuter också borde erhålla en medalj. Så ge Baxter en medalj, ge en till Jon och skicka en till Mackan också när det ändå hålls på. Och låt förstås Sörensen behålla sin. Varför bara ge till 16 spelare? Och varför bara räkna matchtillfällen? Räkna antalet spelade minuter, ge en medalj till alla i truppen som spelat mer än, säg, 300 minuter och var inte så jäkla snåla.

Och borde inte den tolfte spelaren också få en medalj?

Det är när man måste lyssna på sportradion, eftersom ingen – INGEN! – tevekanal visar den första rysaren mellan IFK Göteborg och Västra Frölunda, som man inser att Sverige fortfarande är ett u-land när det gäller fotbollsbevakning.

En utvisning råkade MFF ut för under under året, och känns det inte lite paradoxalt att det var just Ijeh som kommer att hamna i historeiböckerna för den? Inte ens Gud rår på kombinationen Sleyman och Frisk.

Årets...

...högsta jubel: Ijeh gör 3-2 mot Helsingborg borta.

...mentala baksmälla: Förlust hemma mot Sundsvall.

...grövsta svordomar: Efter förlust borta mot Sundsvall.

...seger: IFK Göteborg borta.

...sämsta match: Elfsborg hemma.

...vem-bryr-sig-egentligen: Svenska cupen.

...varför-tar-det-aldrig-slut: Landskrona borta.

...grövsta svordomar 2: Efter Ernsts krönika om när allsvenskan dog.

...media: Inget.

...medium: Alla media som gav bort guldet till DIF redan i omgång 23.

...dans: Spelarna och klacken efter 4-0 borta mot IFK Göteborg.

...skaffa-dig-ett-liv: Undertecknad.

Magnus Johansson2002-11-08 00:02:00

Fler artiklar om Malmö FF