Den 12:e spelarens ansvar, del 3
En gästkrönika i tre delar om supportrarnas roll i IFK Göteborgs kris. Del 3 handlar om framtidens blåvita supporterkultur.
Supporterkultur är inte något som bara sker nu. Supporterkultur är en komplex företeelse, formad av en klubbs historia, anhängarnas interna myter, oräkneliga engagerade människors arbete, av deras minnen och förhoppningar. Det känns närmast omöjligt att formulera en kortfattad och samtidigt träffande definition.
I en supporterskaras interna kultur brukar det dock gå att urskilja vissa grundläggande linjer. Dessa kan utgöras av en speciell tradition eller myt inom gruppen, en tradition eller myt som kan odlas i samma form i åratal, kanske decennier. Exempel på detta är ”de glada” Guliganerna, ”de våldsamma” Black Army, ”de luttrade” Bajen fans och så vidare. Myten blir så att säga supportrarnas identitet.
Frågan är: vilken är vår identitet? Vad ”är” vi änglar? Och hur påverkar detta IFK Göteborg?
Detta är den tredje och sista delen i artikelserien ”Den 12:e spelarens ansvar”. I del ett hävdade jag att vi supportrar har ett delansvar för Blåvitts skrala prestationer säsongen 2002. I del två försökte jag förklara hur vi kan anses ha det. I denna sista artikel skall jag lämna det tillbakablickande perspektivet, och istället försöka använda vad som konstaterats i de båda första artiklarna för att ge perspektiv på framtiden.
Den kollektiva identiteten är viktig!
En supporterskaras självbild eller identitet är otroligt viktig. Den handlar nämligen inte bara om den interna sammanhållningen, om trevliga myter med vilka vi supportrar kan klia varandra på ryggen. Identiteten innebär även en norm för hur man beter sig inom gruppen. Den innebär en gränsdragning: ”glada guliganer” kan inte riva pubar i städer de besöker. Det kan däremot argsinta BA-killar. BA är ”farliga”, de ”skall visa Sverige hur läktarvåld går till”.
Änglarnas identitet
Så – vilken är vår, Änglarnas, identitet? Vilken är vår speciella tradition, vår specifika ”linje”? Det här är ingen lätt nöt att knäcka, men jag skall lägga fram ett förslag:
Änglarnas mest kännetecknande och grundläggande drag de sista decennierna, har varit att vi är Vinnarna. Vi är dubbla mästare i Europa. Vi är Mesta Mästarna i Sverige. ”Våra” spelare utgjorde halva bronslaget i VM 1994. Vår före detta tränare är den förste utländske förbundskaptenen i England. Vår identitet är kort och gott… att vara bäst.
Tacka fan för att det blir turbulent ett år som 2002.
Änglarnas kris och valet för framtiden
Som jag ser det, så befinner vi blåvita supportrar oss i en slags kris idag. Vår självbild eller identitet har varit ansatt av mediokra resultat i flera år, men det har inte varit värre än att vi kunnat hålla liv i vår syn på oss själva som Mesta Mästarna, de ständiga vinnarna. I och med säsongens fiasko går det dock inte längre och resultatet har blivit turbulens och splittring. Grunden för vår identitet har så att säga slagits i spillror. Vi måste komplettera vår interna kultur.
Problemet med detta är, att samtidigt som vi omformulerar våra interna myter, så omformulerar vi även normerna för hur en ängel skall vara.
Frågan är hur vår reviderade självbild skall se ut. Vi är fortfarande dubbla UEFA-mästare och sjuttonfaldiga vinnare av SM-guldet, men det behövs något mer. Jag ser två alternativ: en hårdför ”ultraslinje”, där vi löser problemet med lagets kräftgång genom att distansera oss från IFK Göteborg. Och en beslutsam ”Bernmarlinje”, där vi sluter leden och verkligen kämpar för att bli en positiv kraft i ett framåtstävande IFK Göteborg.
”Ultras”… eller supportrar
Kännetecknande för Änglarna om vi väljer det första alternativet, skulle troligen bli synen på oss supportrar som bärare av IFK Göteborgs stolta arv. Samtidigt skulle vi kräva av dagens aktiva i klubben, att de upprepar framgångarna från 80- och 90-talen. När det inte lyckas skulle vi vända oss mot våra egna, skrikandes om dekadens, förfall och inkompetens. Inom ramen för en sådan kultur skulle förmodligen de mest ”hårdföra” – eller snarare barnsliga – intala sig att allt kan lösas genom en enda kortsiktig men total utrensning på Kamratgården. Och när det visar sig att de hade fel, att den nya staben däruppe inte heller förmår åstadkomma en snabb marsch mot Sverige- och Europatoppen… ja, då skulle de förmodligen ropa på samma lösning en gång till!
Konsekvenserna av en sådan supporterkultur ser vi ett exempel på om vi vänder blickarna mot Black Army. De odlade under 90-talet någon slags ultrasromantik och deras klubb – AIK – betalar fortfarande priset. Sponsorförhandlingar, spelarvärvningar – allt blir svårare.
Alternativet till detta är att vi änglar sätter oss ner och funderar över på vilket sätt vi vill att IFK:s framtid skall te sig. Min egen dröm är att vårt främsta attribut kunde bli den målmedvetenhet som bara en äkta ängel kan ha. Den målmedvetenhet som Rövarn, Anders Bernmar, hade. Jag lånar några rader ur Stefan Thylins bok ”Änglarna”:
Efter segern i UEFA-cupen 1982 trodde många att detta var en unik händelse, en bragd som aldrig skulle kunna upprepas av ett svenskt lag.
- Vi ska göra det igen, sa Bernmar.
Fem år senare fick han rätt – igen.
”Vi ska göra det igen.” Jag anser, nej, jag vet att vi supportrar kan påverka IFK Göteborgs resultat och förutsättningarna för klubbens arbete på ett påtagligt och konkret sätt. Järnkaminerna har arbetat hårt med det här och gjort det bra, men jag är övertygad om att vi änglar kan göra det ännu bättre. Vi kan bli en positiv kraft i ett framåtsträvande IFK Göteborg – och om inte styrelsen i IFK ser till att klubben blir framåtsträvade, ja, då får vi ta täten. Vad det handlar om är att våga ha visioner, att finna sätt att nå dem… och att arbeta.
Hur vi än väljer att formulera vår självbild inom den blåvita rörelsen, så skall vi vara medvetna om två saker: för det första kommer vårt agerande att påverka IFK Göteborgs resultat. För det andra kommer vi få dras med vårt val ett bra tag framöver.
Summa summarum: den 12:e spelarens ansvar – för framtiden!
Jag har kallat den här artikelserien ”Den 12:e spelarens ansvar”. Jag antar att de flesta läsare har tolkat det så, att rubriken syftar på supportrarnas delansvar i den kris som IFK Göteborg upplevt i år. Men så är det faktiskt inte. Rubriken syftar framåt: den syftar på den 12:e spelarens ansvar för framtiden.
För egen del ger jag nämligen blanka fan i vem som har gjort vad under den gångna säsongen – det är därför jag hela tiden skrivit om ”vårt” ansvar. Att jag ändå skrivit om säsongen 2002, beror på att jag är orolig för framtiden.
Jag tror att vi idag står vid ett vägskäl. Vi står inför ”valet” av vilken supporterkultur vi vill ha kring Blåvitt i morgon. Jag anser att det är ett viktigt val. Vill vi ta upp kampen med JK om att vara den bästa supporterskaran i landet? Eller vill vi tävla med BA om att framstå som den mest korkade? Vårt beslut avgör om vi skall vara en tillgång eller en belastning för IFK Göteborg.
Så, änglabroder eller -syster: skall vi ta vårt ansvar, eller skall vi ducka för det? Du väljer.
