Halvtaskig säsong
Paladin reflekterar över en säsong som var allt annat än bra. Trots ett lyckligt slut.
Nu när jag hämtat ner hjärtat från halsgropen och pulsen närmat sig 60 mer än 350 tänkte jag skriva ner mina tankar som terapi.
Terapi för vad då? Terapi för mitt kraftiga missnöje och min akuta nerflyttningsångest.
Innan säsongen startade trodde jag på fullt allvar att Bajen skulle komma topp 6, jag deklarerade storvulet att jag kunde acceptera 7-8: e placering eftersom vi hade ny tränare med ett svårare spelsystem. Klart vi skulle klara det eftersom truppen var nästan intakt och Herman hade vintern på sig att vårda hälsporrarna.
Dom första matcherna såg väldigt bra ut och jag såg mer till det positiva än till det katastrofala valet av målvakt. Jag litade på att Linderoth et consortes spelade Erland eftersom han var bättre än Ante Covic. Jag märkte tydligt att tekniken hade förbättrats hos vissa spelare och det kändes mer som tillfälligheter att motståndarna rann igenom backlinjen gång efter annan.
Bajen slutade 9: a en ynka placering från vad jag tyckte var OK innan säsongen startade. Laget har öst in mål. Ante är en målvakt som jag tycker är god nog för Allsvenskan. Micke Andersson gör en bra säsong igen. Stark är en klippa i stormen. Max har gjort en underbar förvandling från usel till fantastisk mittback. Markstedt har vräkt in mål. Kennedy har mognat i sitt spel. Winsnes var en tillgång för klubben. Pablo har visat stor potential. Ändå är jag missnöjd.
Jag är besviken på att Linderoth visat sig vara en dålig taktiker vid sidlinjen. Fursth har slutat att gå in i närkamper. Johan Andersson har spelat uselt när han varit hel. Sleyman har haft en hemsk säsong. Hella smäller inte på i försvaret. Laget har kollektivt svikit flera gånger genom passningar i midjehöjd, ideliga höjdbollar på Markan och stackars Anti, passivitet och oförklarliga mentala kollapser.
För mig solkas de positiva bitarna ner av det negativa i år. Jag kräver inte att Bajen skall vinna varje match eller ligga i toppen. Ändå kommer jag tillbaks till att tryggheten från förra året är bortblåst. Jag blir förbannad på Linderoth när han svarar "jag vet inte" på frågor om varför ett lag kollapsar gång efter gång. Inte en enda gång på 26 försök höll laget nollan. När vi hade chansen att sänka IFK Göteborg och samtidigt rädda oss själva super laget till det. En enda ynka poäng i derbyna säger allt.
Jag har inga patentlösningar på hur allt skall bli bättre till nästa år. Dock hoppas jag innerligen att vi kan köpa en spelare som går rakt in i truppen och kan tillföra något som gör att vi kan spela som Linderoth vill. Som vanligt lär jag vara allt annat än nöjd när Silly Season är över. Dessutom vill jag få att någon av ungtupparna kan ta en plats i startelvan. Tänk att få en snabb Stoor bredvid en trygg Stark. Tänk att få se Max dominera på vänsterbacken som under försäsongen.
Nu har jag delat med mig av det jag tycker har varit dåligt. Låt mig avsluta med vad jag tycker är bra. Linderoth stod pall i stormen. Laget presterar en härlig timme nere i Landskrona när kniven satt hårt mot strupen. Målproduktionen utan Herman har imponerat på mig. Trots allt skit nere i Belgrad är den resan ett kärt minne. Hela säsongen har vi
varit Svenska Mästare.
Som skrivet är, en halvtaskig säsong.
