2015-09-28 21:00

WBA - Everton
2 - 3

DIF TOG DUBBELN

Djurgården fullbordade igår dubbeln genom att besegra AIK med 1-0 på ett fullsatt Råsunda i finalen av Svenska Cupen. Därmed kan vi titulera oss både svenska mästare och svenska cupmästare och undanröjer därmed alla påståenden som motsäger att vi är bäst i Sverige, om det nu fanns någon som påstod det.

Det var upplagt för fest. 33300 hade på förhand inhandlat biljett och nästan 34000 trotsade den isande kylan och kom för att bevittna den mest upphaussade cupfinalen i modern historia. Det talades om att AIK genom en vinst skulle ta revansch för den minst sagt misslyckade säsongen medan det från djurgårdshåll mestadels pratades om att utöka självförtroendet inför matchen mot Bordeaux på tisdag. ”Årets viktigaste match” annonserade diverse AIK-relaterade supportergrupper ut och AIK:s tifo ska enligt uppgift (undertecknad missade de fem första minuterna) bestått av jättebanderoller med texten, ”Nu jävlar”. Med andra ord var det upplagt för ett taggat motståndarlag. Frågan man ställde sig var, hur taggade är Djurgården?

Första halvlek blev vad man kan förvänta sig av ett derby, lite skönspel, fula tacklingar och stundtals magisk stämning på läktarna. Det bjöds på ett högt tempo där båda lagen tycktes ge allt i varje närkamp och statistiken talar sitt tydliga språk. Sammanlagt blåste domare Martin Ingvarsson i pipan för frispark 44 gånger och hela sju gånger fick han använda det gula kortet.
- Jag har inget emot kamp men det där var våld, sa Babis Stefanidis efteråt och syftade på Krister Nordins omilda behandling i inledningen av matchen.

Djurgården får i första halvlek betraktas som det bättre laget även om varken AIK eller Djurgården hade några heta chanser. De första 45 minuterna får kännetecknas av kamp, och det skulle inte ske någon drastisk förändring till andra halvlek.

Åter igen uteblev chanserna och spelet var liksom i första halvlek trevande. Det var ingen riktig dominans från något av lagen även om AIK i denna halvlek ryckte upp sig ett snäpp från vad de presterade i första. Råsundas gräsmatta är så här års ingen vacker syn och det var givetvis en bidragande orsak till det uteblivna skönspelet. Minuterna tickade på och när domare Ingvarsson blåste för full tid hade ännu ingen boll rasslat i nätmaskorna. Vad som väntade var nu alltså golden goal, två gånger femton minuter. Så som matchen utvecklat sig såg det ut som om straffar var det enda som kunde få matchen till ett avgörande.

Det skulle inte behövas straffsparkar för att Djurgården skulle få triumfera med årets andra titel. I förlängningens tionde minut snor Johan Elmander åt sig bollen i hög fart, rycker förbi Per Nilsson som fick agera kon och slår en perfekt passning till en fristående Lolo Chanko som inte gör något misstag. Cuptiteln var ett faktum. Den södra läktaren fullkomligt exploderade och skanderade: ”Lolo Chanko, Lolo Chanko, olé olé olé”. Matchhjälten bars fram på Andreas Isakssons axlar och glädjen var total om än inte lika stor som i Borås.

Sammanfattningsvis får det betraktas som en bra cupfinal. Stämningen och spelet såg ut att följa ”derbymanualen” och slutet blev lyckligt. Denna säsong ter sig allt mer magisk och förhoppningsvis är första steget taget till att en ny maktfaktor i svensk fotboll har presenterat sig.

”Det är viktigt att vi vinner cupfinalen så att vi ökar vårt självförtroende till matchen mot Bordeaux på tisdag”

Orden är Zoran Lukic och han fick som han ville. Bordeaux väntar nu alltså och laget fick det självförtroende som Zoran eftersträvade. Ska det räcka för att besegra fransoserna, undertecknad tror att Djurgården skräller, trippeln är inom räckhåll.

Nicklas Jungstedt (n_jungstedt@hotmail.com) 2002-11-10 17:03:00

Fler artiklar om Djurgården