AIK-Djurgården 0-1 (golden goal)

Revanschen uteblev när ett ovanligt taggat AIK avslutade årets säsong. En säsong i moll med dubbelt olyckligt slut.

Fantastiska 33727 åskådare på en match i slask och kyla, en match som enligt vissa inte gällde så mycket (eftersom europaspelsplatserna är klara...). En match mellan nyblivna svenska mästarna och laget som skulle rädda äran denna misslyckade säsong. En seger mot Djurgården är alltid skön och i detta läge vore den extra behövlig. Det var därför tusentals mötte upp med sång, bengaler och hyllningar när spelarbussen anlände. Det var därför nya grepp tagits av tifomakarna som spände upp segelliknande tyger med uppmaningen "nu jääävlar". Även om spelarna knappt hann se det innan Norra täcktes av rök, så visste de alla vad som gällde. Det märktes i matchinledningen.

Rollerna var också tydliga på läktarplats: En sida driven av hopp, revanschlusta och hat, en annan av eufori, hån och kaxig segerdryghet. Tifot på andra sidan var guldark längst ned och en tämligen fyndig banderoll på fonden (förutom att de missuppfattat familjesituationen i Stockholmsfotbollen). Första halvlek bestod sedan av i det närmaste oavbruten sång från båda håll. Sittandes en smula söder om mitten hördes ljudkulissen från mikrofonsolisten och södra läktaren mycket mer än vanligt. En eloge till djurgårdarna, för jag har aldrig förr sett södra läktaren vara fylld med så många medgångare. På Norra såg det ut som att endast mittensektionerna sjöng med i allt, men ändå var det riktigt bra liv därifrån fram till en bit in på andra halvlek då det dog av underligt nog.

Matchen då? Jo, som sagt märktes det att spelarna var taggade. Men att domare Ingvarsson inte riktigt kommit igång. Vi ska faktiskt vara glada att vi fick genomföra hela matchen med elva spelare. Redan efter en minuts spel gled Ishizaki upp med dobbarna över underbenet på kullkamraten Källström vid sidlinjen framför ögonen på Lukic-Åkeby, männen som knappast gjort sig kända för att kyligt avvakta domarens beslut i sådana lägen. "Ishi" slapp kort och AIK-aggressiviteten kunde fortsätta. Samma sak när Nordin efter tre minuter grovt kapar Stefanidis. 7 svartgula frisparkar mot 13 samt 4-1 i gula kort vittnar om gnagarnas nyfunna aggressivitet, även om korten kom för tröjdragningar och protester istället för vid överfallen. Som Sören Åkeby sade efter matchen lade domaren ribban konstigt. Någon journalist sade något om "internationell nivå" men det är det inte frågan om när man dömer ojämnt och dåligt och inte ens hänger med i det svenska lustempot.

Att spelarna satsade var glädjande men det ledde inte till mer än att hindra motståndarna från att etablera spel. Det allra fulaste spelet avtog efterhand och djurgårdarna tog sakta över taktpinnen. Inga allvarliga chanser skapades. Tre resultatlösa hörnor var lyckades lagen vaska fram före paus utöver de frisparkar som ofta uppstod långt ifrån målburarna. Djurgården vann skotten med hela 10-3 men det mesta sköts från distans och gick en bra bit utanför. Något enstaka inlägg och ett pressat skott från Wowoah som Daniel Andersson hade full koll på var det som skapade mest oro i själen.

Gnaget kunde inte etablera eget spel och hade sällsynta sekvenser av bra passningsspel. Trots inställningen (som sägs vara så viktig) fanns den under året ofta förekommande passiviteten kvar. Spelare som står still något för länge innan de tar beslutet att stöta, sticka eller möta. Dessutom vanns sällan bollen i bra lägen, det blev oftare frisparkar eller att den gavs tillbaka snabbt medelst en mindre bra passning. Efter en halvtimme skjuter Rubarth vårt första skott på mål, via en försvarare ganska löst mot Isaksson. Minuten senare jublar södra när bollen petats in efter en tveksam offsideavblåsning. Att minnas annars från första halvlek i kreativ väg är "Ishis" fina pass till Rubarth in i straffområdet, men där den senare inte hann före sin back. Rubarth hade dessutom ett skott utanför efter utboxning av en Ishizakihörna.

I andra halvlek sjunker tempot och intensiteten, både på planen och på den norra läktaren som nämnts. Fler frisparkar går vår väg liksom kortutdelandet. Skottstatistiken är jämnare och chanserna i den andra halvleken är heller inte många men en smula farligare för båda lagen. Gnaget skapar ett halvdussin fina anfall som ofta slarvas bort med dåligt beslut eller misslyckat sista pass.

Martin Åslund byts tidigt in och trots att han troligen är den enda på planen som verkligen kan förstå och känna hur illa det vore att torska mot Djurgården, kan han inte bidra mycket mer än Rubarth. Han försöker men det går lite för sakta och det är ofta alldeles för lättläst. Matchovana får vi hoppas. Han får faktiskt en av de bättre chanserna när han efter en dryg timmes spel nickar ett fint Corneliussoninlägg utanför.

Ytorna på mittfältet har blivit större, det blir mer kontringsspel och djurgårdarna är några gånger nära att komma igenom men har också problem med sista passen. I minut 77 gör Daniel Andersson matchens räddning när han tippar en lyfting av Johansson. Nu vaknar Norra på allvar och sjunger starkt sista biten in. Sista biten som leder till det hemska målet som avslutar säsongen så abrupt. Under sista tio av ordinarie tid har Djurgården bollen mer och det är nervöst när de parkerar på vår planhalva. Markus Karlssons livtag på AA i skottögonblicket efter en kontring är inget Ingvarsson bryr sig om. AIK skapade mest i halvlek två med klarare chanser, men spelet böljade och vi fick inte vinnarvågen. Per Nilsson är klok nog att inte utsätta sig själv för den typen av löpdueller i vanliga fall, men åkte på ett förnedrande avslöjande mot Elmander som trampade runt och serverade en Chanko som visade större vilja än bevakarna.

Daniel Andersson var i sin sista(?) AIK-match bra även om det inte var mycket att göra. Kibebe och Corneliusson var backlinjens två utropstecken jämfört med de senaste matcherna. I övrigt fanns inte många som kan få mer än godkänt i betyg. Även om Nordin är väldigt nyttig så var han alldeles för vårdslös, övriga mittfältet och forwards kan alla bättre. Hela laget ryckte upp sig efter paus och lyckades producera en handfull kvalitetsanfall. För många spelare gnäller som vanligt alldeles för mycket på domslut. Det ser väldigt illa ut, särskilt när man själv inte spelar bra. När det gäller Ishizaki känns det extra tråkigt för det är något denne unge talang lagt sig till med - det fanns inte under genombrottsåret i AIK.

Det var ingen välspelad match men djurgårdarna vann mittfältet spelmässigt och hade rörligare spelare framåt. Det var alls inte fråga om något stort övertag men vi hann inte riktigt med trots en enorm kämpainsats. Men djurgårdarna ser hela tiden ut att vara bättre offensivt organiserade, de släpper boll i rätt lägen och får igång bolltempot då och då även om de inte fick rulla några längre perioder. Ska man se något positivt är det att vi är det enda svenska lag i år som hållit nollan mot dem i 90 minuter.

Att dubbeln är välförtjänt gör det hela ännu värre. Johan Elmanders prestation inför målet, där han med boll springar i en halvcirkel runt U21-landslagskollegan Nilsson, kändes som en symbol för hur de under senare år tagit sig förbi oss.

Att gratulationerna uteblir beror inte på bitterhet utan på att undertecknad avstår från att hyckla.

0 kommentarer