En plats bortom rätt och fel - del Ett
Natten mellan den 23 och 24 augusti i år kämpade min inre röst med en väldigt svår samvetsfråga. Skulle jag eller skulle jag inte resa till Malmö?
Men vi kanske ska börja från början. Det här handlar om en mor son relation med Hammarby inslag. Folk som inte gillar sentimentalt dravel vänligen ombedes sluta läsa här…
Ni andra får ursäkta om denna text går lite över gränsen, men jag måste skriva av mig för att gå vidare.
Jag ser denna text som ett tidsdokument över vad som hände mig under den här perioden samtidigt som jag följde Hammarby på nära håll. Väldigt personligt men kanske ändå lite allmängiltigt.
Grabbarna Boll, eller med andra ord Bänken, som alltid finns runt omkring Hammarbys träningar visste vad jag gick igenom den här tiden. De höll sig hela tiden uppdaterade om utvecklingen och gav mig utrymme för andra samtal än fotboll. Den här perioden behövde jag Hammarbys träningar mer än någonsin. Även en del spelare kände till vad jag gick igenom. Ni vet vilka ni är och det räcker. Nog om detta…
I mitten av augusti fick vi ett samtal ifrån det demensboende min mamma bodde på. Det var inte mycket kvar nu meddelades det kort. Hon kan gå bort när som helst. Det var egentligen inget att höja på ögonbrynen för, eftersom hon blivit sämre för var dag som gått sedan hon trillade och bröt höftleden i början på juli. Det var bara att bita ihop och inse faktum. Varje människa har sin utmätta tid och 79 år är väl en ganska aktningsvärd ålder även i dessa dagar. Hennes demens hade inte nått så långt så hon var fortfarande väldigt kontaktbar fram till detta samtal från Edö i Farsta Strand, där min mamma bodde.
Anledningen att jag bestämt mig för att skriva om det här är att jag vill se det som en hyllning till de osynliga supportrarna runt om i vårat avlånga land. Och då menar jag inte de aktiva supportrarna som går på matcher och följer laget genom att läsa varje ord och stavelse som tidningar skriver, sägs på tv och varje hemsida på Internet.
– Nej, min mamma tillhörde den supporterkategori som följde laget lite lagom genom tidningar, tv och radio för min skull. Inte för sin egen skull och absolut inte för Hammarbys bästa. I alla fall inte till att börja med.
Ni vet nog vad jag menar med dessa mödrar, syskon, flickvänner och på senare tid pappor, som märkt att går det bra för Ditt speciella lag då mår den nära person som följer laget intensivt som supporter också bra.
Det blir roligare att umgås mellan matcherna, det blir trevligare på alla sätt och vis. Till skillnad för om det går dåligt för laget. Då blir det mindre kul på hemmaplan. Den älskade sonen, dottern, mannen med fler, blir snarstucken, vresig och kanske till och med deprimerad.
Därför anser jag att det finns en gigantisk supporterrörelse i det tysta som följer olika svenska lag på matcherna för att snabbt få veta i vilket tillstånd deras älskade barn, man och kvinna kommer att vara i när det kommer hem efter matchen.
Men sedan kan det gå som för min mamma. Intresset växer och hon håller inte bara på Bajen för min skull längre, utan rätt var det är har Hammarby fått en supporter på avstånd utan att egentligen veta om det. Här kan vi verkligen tala om "den tysta supportergruppen" som skriker ut sin glädje, när det går bra, i sina ensama folkhem. Utan att för den skull sakna det lyckliga kollektivet.
Min mamma såg bara en allsvensk fotbollsmatch med Hammarby i sitt liv. Det var när jag åkte upp med henne till sina hemtrakter i Norrland och Kramfors.
Det var 1977, den 29 juni. Jag tror det var en vardagsmatch och Bajen skulle spela borta mot IFK Sundsvall. Jag fick med mig mamma och moster Anna på matchen. Hammarby vann med 1-0, så det betyder att min mamma aldrig har sett en Bajentorsk. Vilket torde vara unikt. Hen delade den ”lyckan” med min dotter, eftersom hon heller aldrig sett en Bajentorsk. Men eftersom min dotter bara är tolv år så talar tiden emot henne.
I Hammarby spelade Gunnar Wilhelmsson, Dennerby, Tom Åhlund, Johan Hult, Klasse, Micke Andersson, Matte Werner, Kenta, Janne Sjöström, Billy. Men var den elfte spelaren?
Janne Sjöström gjorde det avgörande målet i slutminuten och livet lekte.
För övrigt var det den sista semestern vi gjorde tillsammans eftersom jag började jobba på kollo året efter och blev kvar på Barnens Ö i tolv år. Sedan blev det egen familj.
Nog om detta. Ni förstår nog alla vad jag menar, eftersom samtliga inbitna fotbollssupportrar har eller har haft familjer att dela glädjen och sorgen med, efter en match, (eller efter en säsong) och nog kan känna igen sig. Allt enligt devisen, mår mitt barn/man/kvinna/släkting bra, då mår jag också bra.
Det sista samtalet jag hade med min mamma var lite märkligt. För på slutet hade hon börjat matvägra. Hon ville inte ens ha något att dricka, därför fick vi fukta läpparna med vatten och trycka till så att lite vatten droppade ner i strupen. Dessutom var hon bara kontaktbar under några få minuter.
Men den här sista gången, onsdag den 21 augusti, var hon vaken och skärpt i huvudet i över en och en halv timme. Vi pratade om både det ena och det andra, men även om Hammarby. – Ja, jag menar jag pratade och mamma stönade sina svar. Det är svårt för en tandlös gumma att uttala ord så det blev som det blev. Men stönandet var ovanligt klara och lättförstådda.
Hammarby hade i helgen slagit Kalmar med 3-1 och självklart berättade jag om det och jag såg att hennes ögon fick en lite piggare blick, trots att hon inte kommenterade detta med något stön.
Vi har en lite lucka, på tre pinnar, ner till kvalstrecket, men i helgen spelar vi en svår match mot Malmö, fortsatte jag. Laget som just nu leder allsvenskan. Jag ska flyga ner och se matchen.
Hon gick till och med på att äta lite mat. Så det var bara att mata henne. Vilket gladde mig oerhört.
Kommer ni ihåg vädret vid den här tiden? Det var tropisk sommar i Sverige, så jag riktade en liten fläkt vi införskaffat, mot hennes ansikte och baddade pannan med ljummet vatten med jämna mellanrum.
När det blev dags att gå berättade jag det för henne, men hon vägrade släppa min hand. Då fick jag säga att:
- Om jag klappar dig på kinden så kan du kanske försöka sova och när du somnat kilar jag iväg.
Men varje gång jag försökte smyga iväg så öppnade hon ögonen och den tredje gången rann det ner tårar längs hennes kind och ner på min hand. Det skar i hjärtat men tillslut var jag tvungen att dra iväg ändå. Jag var i alla fall glad över att hon verkade så pigg och att hon nu gått med på att käka lite. Det kanske ändå finns hopp om ett lite längre liv.
Det var sista gången jag såg henne vid liv, men det fattade jag inte då. Det var troligtvis bara hon som förstod...
[Del 2]
