Trygghet eller utmaning?
Är det bäst också att våra svenska fotbollsklubbar få vara i fred. Eller skall vi ta upp kampen mot lagen söder om fredens hav...
Starkast i klassen? Vilken liten kille har väl inte någon gång drömt om att inneha den rollen. Men därifrån till att utmana han som ser så grymt kraftig ut i parallellklassen det vet i fasen om det är värt. Nä, bättre att låta beundrarna sväva i okunnighet. Bättre att behålla denna högstatustitel än den mindre glansfulla näststarkast i årskursen. Tror faktiskt också att klasskompisarna är mest
nöjda med denna ovisshet där man kan låta drömmarna avgöra. Ibland tror jag att vi svenska fotbollssupportrar samt spelare och ledare vill ha det just så. Vinna allsvenskan men inte sticka ut hakan till den stora fotbollsvärlden. Varför skall glädjen över att vinna ett svenskt mästerskap grumlas av att åka ut tidigt i CL-kvalet? Varför kan jag inte få gå hem från Malmö Stadion och glädjas över 4-0 segern mot det gästande allsvenska laget. Utan att behöva tänka på att vi fick stryk mot Real Madrid med 5-0 i förra veckans CL-match?. Är det inte bättre att stänga dörren till den grymma omvärlden och vara nöjda? Är det typiskt svenskt att tänka så. Vi är ju trots allt alla mer eller mindre sentida barn av Per Albins trygga folkhem.
Är vi nöjda med att lyssna på svensktoppen där vi vet efter första takten hur det skall låta fram till slutet? Bingolotto ger oss nya millionärer som vi sluter till våra hjärtan utan att ifrågasätta hur pengarna intjänats. I mellanmjölkens Sverige härskar bandykulturen som är värd respekt och beundran och först blir löjlig när den upphöjs till VM-värdighet som av den framgångstörstige jämförs med fotbollen. Det folkkära Tre Kronor kan i evighet möta Tjeckien och Finland utan att pressen förtröttas av upphaussningen. Det skall ju vara så. Sverige och Finland tillhör världens främsta ishockeynationer av den anledningen att de är bra, inte på grund av det är en pytteliten sport. Tänk ifall våra fotbollspelare kunde vara lika begåvade. Och visst är det tryggare att på löpen kunna läsa om att "Farmen" Putte" spydde på "Robinson Kalle" och det på Spy Bar än om att det utförts nya terrordåd i Mellanöstern. Visst har vi väl rätt att få vara ifred och ta en kaka till. Sportvärlden är också full av "att få vara ifred" tankar. Det engelska fotbollslandslaget vägrade länge att befatta sig med något så löjligt som amatörernas fotbolls-VM. Vi vet ju att vi är bäst ändå. En dag kom Magyarerna med Puskas i spetsen till Wembley och chockade öriket. Returen på Nepstadion var än mer förnedrande för de oslagbara som slagit sig till ro i sin tro på att om vi bar bäst i slutet på 1800-talet så varar det för evigt. NHL-proffsen vägrade länge att möta Europas bästa lag av samma anledning. Sen kom Sovjet och visade att inga rigida system håller i längden.
Är det bäst också att våra svenska fotbollsklubbar få vara i fred. Eller skall vi ta upp kampen mot lagen söder om redens hav. Jag skriver denna artikel av den anledningen att jag är djupt oroad och bedrövad över hur det går neråt för den svenska klubbfotbollen och att så få fotbollsvänner tycks bekymra sig. Även på det annars utmärkta forumet på Himmelriket är det svårt att få till stånd en debatt om ämnet. Jag förstår att det är lättare och kanske angelägnare att debattera den närliggande verkligheten än den kanske ideala utopin. Visst är det intressant att tycka att spelare X skall spela bakom spelare Y. Att spelare Z borde ligga framför spelare W. Men de stora framtida visionerna borde också intressera. På Expertpanelen slåss ständigt en av de mest kunniga och intressanta debattörerna för förnyelse som kanske, eventuellt leder till en ökad slagkraftighet för våra klubblag. Det är paradoxalt att så ofta höra hur tränare säger sig villa slåss för en europaplats, men när laget väl är där ständigt framhålla att den inhemska serien trots allt är viktigast. Jag undrar igen? Vill vi slåss i Europa? eller vill vi nöja oss med att vara starkast i klassen. Det måste finnas vägar för att nå uppåt. Teknik och tempoträning från knatteåldern är en av mina käpphästar. Vi måste få bort resultatfixeringen på den nivån! Den mentala biten kan förbättras. Svenska lag har en tendens att spela med autografblocket i handen. Vågar jag säga att lite mer malmöitisk stöddighet skulle göra susen. Till och med den fysiska träningen kan utökas även om det kanske inte är vår största akilleshäl. Fler tränare från utlandet! Den ständiga cirkulationen av inhemska tränare från klubb till klubb är nästan inavelsk.
Visst vill vi väl vara med och utmana de stora elefanterna?.
På hemmaplan till sist. MFF skall till nästa år utmana i Uefacupen. Silly Season är hittills på den blå horisonten lite svenskt mellanmjölks. Jag längtar efter utropstecknet. MFF värvar från den gamla huvudfienden IFK Norrköping. Undrar om inte "Nalle" Hallden i himlen hötter med näven åt "Hövdingen". Stadionfrågan och den rasande ekonomin är hetast just nu. Gud vad jag längtar efter ett "eget" fotbollshem där Malmö FF antar framtida utmaningar i fotbollsvärlden.
