Gästkrönika: Bosse lärde sig av Laban
Kalmar-supportern "Köpenick" skriver om Blåvitts nya tränare Bosse Johansson i en gästkrönika.
Kul att ni i IFK är glada över er nye tränare. Men som gammal Kalmar FF-supporter, ja så jävla gammal att jag faktiskt sett Bosse Johansson SPELA fotboll i Kalmar FF i flera år - och dessutom med en viss klockarkärlek till IFK Göteborg sedan jag bodde där i början av 80-talet och såg det bästa klubblag som nånsin funnits i Sverige ta form, kan jag inte låta bli att skriva lite om denne man som så många på det här forumet hyllar men så få tycks ha någon klar uppfattning om.
Egentligen tycker jag det är ganska fantastiskt att den man som står Laban Arnesson närmare i sin fotbollsfilosofi än någon annan svensk tränare, tas emot närmast som en frälsare i Blåvitt. Tiderna förändras...
Det var ju faktiskt Bosse som tränade Öster i slutet av 70- och början av 80-talet när grunden las till striden mellan å ena sidan Laban-förbundet-Österstilen och å andra sidan IFK-HBK-MFF-filosofin. En strid som ju på sätt vis i grunden handlade om ifall svensk fotboll skulle ha tysk eller engelsk spelstil som förebild.
Längesen kan man tycka, jovisst, men faktum är att Laban säkert är den som betytt mest för Bosse i hans sätt att se på fotboll. Laban var den förste ’’riktige’’ tränare Bosse hade i Kalmar FF, när Laban under ett par år i början av 70-talet la grunden till FF:s avancemang till allsvenskan. Ett arbete som kröntes med att Kalmar FF tog allsvenska medaljer 1977 och 1978, med Bosse som tränare.
Det var också helt naturligt att Bosse blev den som tog över i Öster när Laban blivit förbundskapten, och det gick ju ganska bra för Bosse där också. Han fortsatte arbeta på samma sätt i Växjö som Laban gjort - det gav guld både 1980 och 1981. Därpå hamnade han i Kalmar igen - som ramlade ur. Men gick upp igen och fick en dansk tränare som fortsatte i Bosses stil så pass att laget kom tvåa i allsvenskan -85. Och sen åkte ur igen, som vanligt…
När den stora striden om svensk fotboll först fortsatte och sedan blåstes av, hade Bosse försvunnit till Norge och kom på så sätt utanför. Återvände till Växjö när bråket var över, fortsatte i gamla banor. Det gick inget vidare, som bäst -87 när Öster åkte ur slutspelet i semifinal. Sedan försvann Bosse från svensk fotboll i 15 år, var aktuell i snacket om ny förbundskapten efter Nordin, men det blev istället Tommy Svensson, en annan av Labans pojkar, som fick ta över och leda landslaget med en modifierad och ytterst framgångsrik IFK-MFF-stil.
Ingen vet, inte heller Bosse själv tror jag, hur han idag kommer att fungera i svensk elitfotboll. I bästa fall går det kanske som det gjorde för honom i Silkeborg – för övrigt Kalmars vänort – som var det senaste klubblag han tränade. Men där var förutsättningarna annorlunda, det rörde sig om en liten landsortsklubb utan ’’historisk belastning’’. Att de sedan gjorde som Hammarby och inte förnyade kontraktet med en tränare som lett laget till den mest överraskande mästartiteln på åratal är en annan sak. Danska förbundet hade bättre omdöme.
Det som skiljer Bosse från läromästaren Laban är Bosses oerhörda ’’sociala kompetens’’, som det så löjligt heter. Karln är helt enkelt en genuint urtrevlig fotbollstok, precis som han alltid varit. I Kalmar är han en vardagslegend sedan decennier - också när han titt som tätt var på besök i stan under sin tid som tränare utomlands - kunde han bara inte låta bli att stanna och titta på en P10-match om han råkade passera en fotbollsplan där en sådan pågick. Och han pratar alltid med alla, och det är helt naturligt, inget påklistrat. Karln är genuin rakt igenom.
Jag råkade själv hamna intill honom när jag såg FF i en svinkall träningsmatch i februari i år och kan intyga att det är jättetrevligt att se på och prata fotboll med honom.
Ändå är han alla sportjournalisters fasa. Fantastiskt vänlig, pratar på, men säger aldrig ett ord för mycket, ja, oftast säger han faktiskt ingenting alls, även om han gör det med många ord. Se på presskonferensen där han presenterades som ny Göteborgstränare – trevlig och vänlig, men egentligen fanns det inget substantiellt innehåll i någonting han sa. Dessutom har han ingen mobiltelefon, i alla fall ingen som nån journalist vet numret till.
Ingen pratar så lite i rubriker som Bosse Johansson - Peter Antoines motsats i fotbollsvärlden kan man säga. Och alla som har med honom att göra uppskattar honom, även journalisterna. Han är något så ovanligt inom fotbollen som en man helt utan fiender, jag har i alla fall aldrig hört talas om några.
Jag tror att Bosse kan vara rätt man för IFK Göteborg, han är ett stort namn överallt sedan sin förbundskaptenstid. Och det är väl vad IFK behöver just nu: en trevlig jävel som alla har respekt för fastän ingen - mer än Thomas Ravelli - egentligen vet något ingående om honom som tränare. Han kommer att sprida harmoni och tillförsikt kring sig utan att använda några åthävor alls. Det blir en trevlig vinter på Kamratgården, men hur det blir på plan till våren är svårare att säga.
Men för Halmstad gick det ju bra att byta från England till Tyskland – Tom Prahl har tysk tränarutbildning. Och den fotboll danska landslaget spelade under Bosse när det gick som bäst i VM 98 mot Nigeria och Brasilien var ju åtminstone framåt omisskännligt tyskinspirerad, som dansk fotboll nästan alltid varit. Inte undra på att Bosse med sin tyskinfluerade Laban-bakgrund, kombinerad med sin speciella personlighet passade bra i Danmark.
Försvarsspelet var dock inte tyskt man-man utan typiskt skandinaviskt betongförsvar, såsom vi vant oss vid sedan Sepp Piontek – som ändå var tysk - la grunden till dansk fotbolls moderna storhetstid. Nu kryddat med några engelska och italienska stänk.
Det som förvånar mig mest är att Bosse ändå tog jobbet. OK, han har inget att förlora, men egentligen inte så mycket att vinna heller - mer än ännu fler vänner och det kan ju vara skäl nog. Å andra sidan är hans läge bättre än det var för Jingblad, Almqvist eller Lundin när de tog över - förväntningarna är väl lite mer nedskruvade nu, efter den senaste ökensäsongen.
Min personliga misstanke är att Bosse helt enkelt tröttnat på att bara spela golf och att umgås med sina oräkneliga barnbarn. Och då är det ju lockande att pröva på nåt helt nytt. Att ta över Kalmar FF finns det inget nytt i för Bosse - men det gör det i IFK.
Något riktigt blåvitt hjärta kommer Bosse dock aldrig att få - om man sedan 40 år tillbaka ständigt återkommit till Kalmar FF, hur långa utflykterna än varit i fotbollsvärlden, då är man röd och vit. Eller ’’vi er røde, vi er hvide...’’
Lycka till, hur som helst!
