En resa genom Sverige
Alltid Blåvitt listar de allsvenska bortasektionerna.
Jag har haft det, nästan alltid, mycket tvivelaktiga nöjet att ha beskådat alla utom två (Sundsvall och Norrköping nämns därför inte) av IFK Göteborgs bortamatcher under den gångna säsongen. Och inte nog med att ha fått bevittnat förlust efter förlust på planen, ibland har man också irriterat sig på bortaläktare med usel sikt, dyr halvkokt korv, och toaletter som får en att tänka på filmen Trainspotting. Här kommer en rankning och lite kommentarer kring de allsvenska arenorna och då speciellt sektionerna avsedda för "gästande supportrar".
1. Fredriksskans, Kalmar
Antalet blåvita på plats: ca 6-700
Arenor med löparbanor brukar inte vara någon höjdare. Fredriksskans är dock ett litet undantag, åtminstone när man kommer hit som bortasupportrar. Bortasektionen är placerad på långsidan, vilket gör att man kan följa spelet klart godkänt, och under tak dessutom. Minus för matchprogrammen som såldes för hela tjugofem riksdaler och då ingick ändå nästan bara annonser. Till på köpet hade man blandat ihop Blåvitt med AIK på sidan om dagens motståndare. Arenans fina läge måste däremot berömas, nära vatten och bara fem minuters promenad från stadskärnan är precis så som det ska vara! Får vi komma tillbaka hit 2004?
2. Råsunda, Solna
Antalet blåvita på plats: ca 300-350
Råsunda är en utmärkt arena, mätt i allsvenska mått, när publiksiffrorna är så höga som de brukar vara när Mesta Mästarna kommer på besök. Från bortasektionen, längst till väster på den södra kortsidan, kan man följa spelet helt okej och skulle det regna är den övre läktardelen försedd med tak. Bra! Läktarens betonginnandöme andas dock inte direkt 2000-tal, lika lite som de ofräscha bajamajorna eller köerna till kiosken. Förbudet mot att hänga upp flaggor längst ned ger inga pluspoäng. Däremot var det överraskande nog ingen som kastade ner varmt kaffe från familjeläktaren ovanför den här säsongen...
3. Idrottsparken, Landskrona
Antalet blåvita på plats: ca 6-700
För oss som inte var med sommaren 1994 så var det här första gången på Landskrona IP. Även för de som var på plats senast Blåvitt var på besök var det nu en ny bortasektion som tog emot. Både den stora sittplatsläktaren och kortsidan där vi stod byggdes nämligen inför den gångna säsongen. IP var helt klart en trevlig bekantskap, och tack vare att betongläktaren på kortsidan var högre än normalt så var sikten klart godkänd. Att en läktare saknar tak är dock aldrig bra, även om det knappast var någon av oss som klagade på det i somras.
4. Olympia, Helsingborg
Antalet blåvita på plats: ca 8-900
Olympia är tillsammans med Råsunda den klart bästa allsvenska arenan. Sedan den gamla buren för bortasupportrar ersatts med en avgränsad del av kortsidan har även servicen för bortasupportrarna ökat. Tidigare var man tvingad att gå uppför en smal "stege" för att ens komma in på läktaren vilket var livsfarligt ur säkerhetssynpunkt, medan det nu går bra att gå runt läktaren. Att bara erbjuda ett litet antal bajamajor för nästan tusen personer är dock under all kritik. Stort minus även för den lokala vaktstyrkan ledd av en fyrkantig man med lika mycket tatueringar som testosteron.
5. Söderstadion, Stockholm
Antalet blåvita på plats: ca 600
Sedan den gamla Nynäsläktaren revs kommer man nu betydligt närmare planen. Att påstå att man nu kan följa matchen på ett bra sätt är dock att överdriva. Att det sedan placerats ett stort antal personer i mörka overaller med MC-hjälmar på huvudet och sköldar och batonger i händerna framför läktaren underlättade inte heller sikten, men det kunde man å andra sidan stå ut med en sådan här match. I matchprogrammet kunde man bland annat läsa en krönika där krönikören berättade hur mycket han avskydde IFK Göteborg, och att hans största dröm var att vi skulle åka ur allsvenskan. I övrigt fanns det dock en hel del aktuell läsning, inte minst om Blåvitt. Helt klart ett av de bättre allsvenska programmen. Förhoppningvis får vi besöka ett "nytt Söderstadion" om några år!
6. Stadion, Malmö
Antalet blåvita på plats: ca 150-200
Löparbanor är aldrig någon höjdare. Inte ens i Malmö. Man lyckas dock se lite av matchen om man ställer sig så långt mot långsidan som möjligt, till skillnad från den stora betongklumpen på kortsidan, långt, långt från planen. Om man är intresserad av ett matchprogram får man köpa ett sådant genom stängslet som åtskiljer sektionen från sittplatsingången. Om det beror på att MFF räknar med att bortasupportrarna inte är läskunniga, eller om det är de unga försäljarna som är rädda för folk som inte pratar skånska låter jag vara osagt. Positivt var det dock, precis som på Råsunda, att det i år inte slängdes ner någonting från sittplatsläktaren ovanför, varken mynt eller öl...
Fortsättning i del II
Landskrona IP, augusti 2002