Tidigt seriespel - del I
En exposé i fyra delar över en "bortglömd" historia. När den tar sin början skriver vi 1912.
Visste du att Elfsborg är en av blott fyra klubbar som sedan 1912 aldrig har spelat på en lägre nivå i seriesystemet än näst högsta divisionen?
Nej, jag kunde väl tro det. Så är också tiden innan Allsvenskan startade 1924 ett sorgligt försummat kapitel i historieskrivningen kring svensk fotboll.
De tre övriga klubbarna är AIK, IFK Göteborg och IFK Norrköping, som alla deltog i den första upplagan av Allsvenskans föregångare, Svenska Serien, 1910.
Svenska Seriens andra säsong spelades 1911–12, och under den säsongen var Elfsborg med och bildade Västsvenska Serien. Fast den serien startade inte förrän våren 1912.
En notis i Borås Tidning den 24 mars 1912 berättar att detta gjordes ”för att höja fotbollsintresset hos de mindre föreningarna.”
De sju ”mindre föreningar” som sålunda blev ursprungliga medlemmar av Västsvenska Serien var IF Elfsborg, GAIS, Jonsereds IF – en föregångare till det några år senare bildade Jonsereds IF – Rantens IF (Falköping), IFK Uddevalla, IK Vega (Göteborg) och Vänersborgs IF. Av dessa kom Ranten och Vänersborg aldrig till spel när serien väl sparkade igång.
Västsvenskan motsvarade i dagens seriesystem Division I och var en av serierna närmast under Svenska Serien, som alltså hade startats två år tidigare och 1912 omfattade åtta klubbar: AIK, Djurgården, IFK Göteborg, Göteborgs FF, Mariebergs IK (Stockholm), IFK Norrköping, IFK Uppsala och Örgryte.
Någon automatisk upp- och nedflyttning mellan de två nivåerna i seriesystemet förekom inte, även om GAIS fick en plats i Svenska Serien som belöning för sin seger i Västsvenskan 1914–15.
Den godtyckliga karaktären på dåtidens seriespel framgår dock av att de ett år senare återkom till Västsvenskan då Fotbollsförbundet plötsligt infört en regel om att högst två lag från samma stad fick vara med i Svenska Serien, varvid de mer etablerade – och med mer försänkningar inom förbundet försedda – ÖIS och IFK hade företräde.
Rent sportsligt hade GAIS annars gjort rätt för sin plats genom att hamna på fjärde plats bland sex lag. Deras plats i serien togs för övrigt av Helsingborgs IF.
Lördagen den 6 april 1912 drog premiärsäsongen i gång för Elfsborgs del med hemmamatch mot Vega, som på Brodal vann med 5–2. BT:s referat omtalar att vädret var dåligt men att matchen ändå hade samlat ett ganska stort antal åskådare.
Utifrån några andra publikangivelser från samma tid vågar jag mig på en gissning att det kan ha rört sig om någonstans runt fyra–fem hundra åskådare.
Föga anade väl dessa när de stod där i Elfsborgsvädret runt grusplanen på Brodal att de var med om en historisk händelse av sådan dignitet att den nittio år och närmare två tusen seriematcher senare skulle omtalas i en artikel tillägnad det gulsvarta lag som inte direkt tycks ha övertygat om sin storhet.
Sedan fortskred Västsvenskan med bortaseger (4–1) mot IFK Uddevalla, 2–6 hemma mot GAIS och ny match mot Vega (0–3 i Göteborg) innan serien, förmodligen av ekonomiska skäl, avbröts för att aldrig färdigspelas. Då ledde Vega och utropades till segrare.
Inte heller serierna 1913 eller 1914–15 fullföljdes.
1913 vann GAIS före Vega, Elfsborg och Uddevalla. Vänersborgs IF startade serien men drog sig ur efter att bl.a. ha förlorat med 12–1 mot Elfsborg i Borås.
I 1914–15 års serie erkändes GAIS som segrare fastän inte alla matcher spelats och försvann som sagt uppåt, till Svenska Serien.
IS Halmia debuterade men drog sig ur serien. Elfsborgs dittills största seger noterades genom 9–0 hemma mot Surte IS den 2 maj 1915 (målkalaset mot Vänersborg blev ju annullerat).
Elfsborg hamnade på andra plats.
Först 1916 års serie genomfördes med alla på förhand planerade matcher, vilket i och för sig inte var någon riktigt uppseendeväckande prestation. Det rörde sig nämligen om en enkelserie med fyra lag, dvs. tre matcher per lag och sex totalt.
Elfsborg hamnade på tredje plats efter en efterlängtad revansch på Vega för tidigare oförrätter – 8–1 i Borås – och två förluster.
Svårigheterna med att få någon riktig kontinuitet i seriespelet hängde delvis samman med att Fotbollsförbundet – då som nu stationerat i Stockholm – favoriserade och ägnade större uppmärksamhet åt den sportsligt likvärdiga Mellansvenska Serien.
Förmodligen var man mer intresserad av att bredda fotbollen i huvudstaden än att Göteborgs ställning ytterligare skulle stärkas. 1916 års beslut att utestänga GAIS från Svenska Serien är bara en indikation i den riktningen.
När det gäller Mellansvenskan startade även den 1911–12; säsongen efter kom Uppsvenskan och senare Östsvenskan och Sydsvenskan.
Dessa serier startades och las ner på ett sätt som gör tiotalets seriefotboll ytterst svåröverskådlig, och någon riktig ordning på det hela blev det inte förrän en bit in på tjugotalet.
Från och med säsongen 1916–17 administrerades i alla fall Västsvenska Serien av Svenska Fotbollsförbundet. Mer om detta i del II.
