Kåffe om klubbkänsla
"Var det jag som drömde, eller kysste ”Stockholmaren” Maestro inte sin MFF-tröja, när han likt en furie for fram mot fansen efter sitt mål på Olympiastadion?"
Så slog bomben ner; Louay Chanko spelar kanske i MFF 2003! Han är arketypen för en modern Djurgårdare, vars DIF-tokige bror driver en krog i Stockholm som går över eld och vatten för att visa även de DIF-matcher som pay-per-view-kanalerna inte mäktar visa. Louay Chanko är Djurgårds-fansens favorit; en lojal trotjänare och tillika teknisk artist med spektakulära rusher, dribblingar och frisparkar i krysset på sitt pluskonto.
Han är allsvenskans svar på Solskjaer – en superinhoppare som gjorde sig älskad genom att såväl inleda säsongen med DIF:s första mål (Malmö Stadion), som avsluta den i cupfinalen på ett fullproppat Råsunda.
Han är så blårandig att han redan innan han eventuellt skriver på för MFF, vill tacka DIF-fansen för det stöd han fått av dem och att han minsann aldrig ens tänkt tanken att spela för någon annan än Djurgården i Sverige.
Och nu kanske han blir Himmelsblå. ”Ränderna går aldrig ur” heter talesättet, men likväl kanske han springer där i en vackert stilren ljusblå tröja nästa säsong. Måhända klappar hans hjärta fortfarande för Syrianska och Djurgården, men det kommer vara för oss malmöfans han spelar.
Vi ska ta DIF-Chanko till våra hjärtan och behandla honom som vår, precis som ska göra med Peking-Pligg och Peking-Tomas och som vi redan gjort med ÖIS-Erik, AIK-Baxter, AIK-Asper, Örebro-Skoog, Västerås-Majsan, Kortedala-Kenneth, Afrika-Peter, Afrika-Joseph, Hässleholms-Jon och GIF-Yngve.
De spelar ju trots allt för MFF – och om de har den goda smaken att välja MFF så ska de premieras med lika delar kärlek för detta val. Precis som svikare som Tamandi, Thylle och Christian Karlsson ska smaka vårt missnöje för att de övergav oss för en annan svensk klubb.
Men vari sitter klubbkänslan då? Vad med Malmö FF är det som vi egentligen älskar? Är det färgen på tröjorna? Är det emblemet? Är det namnet? Är det staden och dess stadion? Är det spelarna? Är det historian? Är det för att vi är en toppklubb?
Vad hade exempelvis hänt om Malmö FF bestämt att vi skulle spela i helgrönt nästa säsong, för att konservmajs-kungen Green Giant gått in som aktiv huvudsponsor? Vad hade hänt om vi bytte ut vårt nuvarande klubbmärke mot ett emblem där MFF var skrivet i färgglad graffiti? Hade vi fortfarande älskat klubben om den bytte namn till Malmoe Vikings på värsta basketmanér?
Hade vi accepterat om ledningen för klubben plötsligt flyttat alla våra hemmamatcher till Lund och Klostergården – eller hade vi gjort som Wimbledonfansen och startat vår egen korpförening? Hade vi tyckt det var OK om Madsen och Kurt Eliasson plötsligt fick hjärnsläpp och bestämde sig för att Malmös och Göteborgs trupper, helt sonika, unisont skulle byta plats med varandra?
Hade vi älskat MFF om det framkommit att vi under hela 80-talet egentligen var en täckmantel för svensk nynazistisk terrororganisation? Och hade vi likt Fiorentinas supportrar följt med vår klubb utför konkurs-stupet och hejat fram dem i division 4?
Faktum är väl att sanningen sitter i kombinationen. Och fastän vi nu importerat spelare från ett otal ställen utanför Skånes gränser, så heter vi fortfarande Malmö FF, spelar i ljusblå tröjor på Malmö Stadion, är en toppklubb och är Sveriges mest framgångsrika klubb någonsin.
Och då spelar det mindre roll att Lolo egentligen är Djurgårdare.
Vissa skriker efter att vi måste ha fler skåningar (och helst Malmöiter) i truppen. ”Kommer de inte från Skåne så kan de aldrig bli skåningar”, säger en del. Och därmed kan de heller aldrig ta en plats i våra MFF-hjärtan. Men kan vi egentligen få allt? Är det värt besväret att vara en, i bästa fall, simpel mittenförening om vi envisas med att spela med en helskånsk startelva?
Var det jag som drömde, eller kysste ”Stockholmaren” Maestro inte sin MFF-tröja, när han likt en furie for fram mot fansen efter sitt mål på Olympiastadion? Och alla ni som tyckte ”Göteborgaren” Skoog var tidernas sämsta värvning i fjol – tycker ni verkligen att han är så himla onödig nu? Och varför älskade vi Helsingborgaren Janne Möller? Och Asper är ju Skåning, så vad fan gnäller ni om?
Mitt samvete är rent i Chanko-frågan. Göteborg tog Christian Karlsson från oss – vi tog Samba från Göteborg. Vi tog Bergström från Norrköping – Norrköping tar Mete från oss. Stockholm tog Thylle och Tamandi från oss – nu ger vi igen.
Svårare än så är det inte.
