Gästkrönika på Alltid Blåvitt
Morgan Sjöberg ger sin syn på de senaste årens motgångar och den framtid vi går till mötes.
I nöden prövas vännen...
...visst är det väl så? Inget ont utan att det har något gott med sig, dock. Årets miserabla säsong för IFK Göteborg, “min” tjugoåttonde som supporter, har stärkt mitt redan starka engagemang ytterligare. Kanske behövde jag, liksom många av er andra som älskar Blåvitt, denna prövning. Kanske får det oss i framtiden att sätta större värde på framgångarna och inte ta någonting för givet.
När IFK Göteborg 1996 vann Allsvenskan hela tio poäng före Malmö FF reagerade jag inte genom att jubla, dansa eller gråta av lycka. Det var liksom så självklart att Blåvitt var bäst. SM-guldet var bara ett kvitto på vad man redan visste. Året därpå blev jag däremot rasande när Blåvitt i näst sista omgången tappade det guld jag redan så att säga tagit ut i förskott genom att förlora mot Trelleborgs FF borta. IFK blev “bara” tvåa och det kändes som en skymf och en förolämpning. Här hade vi ju chansen att skriva historia genom att bli den första klubben att vinna fem SM-guld i följd. Inte sedan straffdramat i Barcelona 1986 hade jag känt mig så bedrövad som blåvit.
1998 blev fruktansvärt. IFK hade vräkt ut 25 miljoner på spelarköp inför säsongen så att guldet skulle hem till Kamratgården igen kändes som en ren formalitet. Redan efter sju omgångar kastade tränaren Mats Jingblad in handduken och gamle blåvite trotjänaren Reine Almkvist tog över verksamheten. Nu skulle det väl ändå bli ordning på torpet. Men icke då. Endast med yttersta möda lyckade Blåvitt bärga en åttondeplats och Reines kommentar efter sista omgången uttryckte nog vad alla vi Änglar kände i det ögonblicket: “skönt att skiten är över”.
Istället skulle 1999 bli revanschens år. Pyttsan heller. Efter tolv omgångar låg Blåvitt på nerflyttningsplats och Reine orkade inte längre utan avgick och lät sin assistent Stefan Lundin ta över verksamheten. Lundin-effekten blev som bekant kännbar och IFK tog under honom nio segrar på tio matcher vilket gjorde att vi även denna gång kunde blåsa faran över. Att IFK i det läget förlorade säsongens fyra sista matcher var kanske logiskt, men ändå lite surt. Det fanns ju faktiskt medaljer inom räckhåll.
Men arbetsron verkade återställd inom föreningen. Säsongen 2000, som slutade med att IFK blev fyra i Allsvenskan, verkade vara avstampet mot något stort. Blåvitt såg ut att vara på gång igen, inte minst tack vare tre lyckade värvningar från Frölunda. Under förra säsongen förstärktes det intrycket. IFK blev åter fyra i Allsvenskan, men var nog ändå Hammarbys hetaste konkurrent i kampen om den nya SM-pokalen. Hade inte Håkan Mild blivit långtidsskadad så hade vi tagit guld, det är jag rätt övertygad om. Och hade inte samme man lämnat Blåvitt till förmån för Wimbledon hade årets säsong inte blivit lika bedrövlig, det är jag nästan lika övertygad om. Nu kom visserligen Mild tillbaka under höstsäsongen, men halvskadad kunde inte ens denna gigant få den blåvita skutan på rätt köl.
Del II
