Guldlaget vittrar sönder
Av den trupp som tog guld 2001 återstår nu bara 44 procent.
Det går fort inom elitfotbollen, både på och vid sidan av planen. I och med att det nu står klart att Andreas Hermansson lämnar klubben försvinner ännu en guldhjälte. Det innebär att av de tjugofem som räknades som A-truppen i oktober 2001 återstår nu endast elva. Till detta kan dessutom Sören och Dennerby även räknas om man vill höja det procentmässiga bortfallet något. Undrar hur det kommer att se ut efter nästa säsong?
Styrelsen har onekligen hamnat i en prekär situation. Redan när Tallén och kompani tog över beslutsfattandet har det arbetat kontinuerligt efter en från början lagd strategi. Det spelade ingen roll om vi tog guld eller inte och det hade inte heller spelat så där jättestor roll om vi hade åkt ur i år. Vissa grundstenar rubbar man helt enkelt inte. Ekonomin skulle saneras och sättas på rätt spår igen, arenafrågan skulle prioriteras och framförallt skulle föreningen börja lära sig av sina egna och andras misstag. Något vi i ärlighetens namn tidigare inte varit så där lysande på. Och mitt i allt handfast agerande och ekonomisk stabiliserande landade så plötsligt Lennart Johanssons pokal. Till stor del hemsparkad av just Andreas Hermansson.
Nu ett år senare ska så Andreas kontrakt förlängas. För många var det självklart att Herman skulle ha haft ett nytt kontrakt redan i somras men förhandlingarna har dragit ut på tiden. Både Herman och styrelsen var ense om att man skulle vänta ut Andreas skador och sedan sätta sig ner. Styrelsen har hela tiden talat positivt om Andreas och alltid sagt att man arbetat för att ha honom kvar i föreningen. Enligt verkställandedirektören Henrik skulle ett nytt kontrakt presenteras i oktober. Andreas själv talade även han i optimistiska termer. Som om inte detta var nog sa dessutom tränarduon att de var måna om att Herman skulle stanna.
Men oktober blev november och november började sakta närma sig sitt slut. Fredagen den 13:e december kom så slutligen beskedet. Andreas är inte kvar i Bajen nästa år. Hur kunde det bli så här? Styrelsen ville ha kvar honom, tränarna ville ha kvar honom, Andreas själv ville gärna stanna och inte minst ville majoriteten av oss supportrar ha kvar honom. Hur kan man misslyckas med en förhandling där alla parter vill nå samma mål?
Under den gångna säsongen visade Andreas två saker. Dels att han när han väl är hel och kan spela är han en av allsvenskans vassaste forwards och dels att han är fruktansvärt skadebenägen. Det här har satt det hela i en svår situation. Vågar man ge en spelare ett flerårskontrakt om han på träningen om två veckor återigen kan slå upp en skada som mycket väl kan hindra honom från att spela under resten av sin karriär? Hur vet vi att inte Herman kommer vara precis lika skadedrabbad nästa säsong och återigen vara indisponibel för spel? Vågar man göra ett försök på vinst och förlust?
Styrelsens svar går att läsa i deras agerande. Dessa herrar tänker inte chansa. De har redan städat upp efter Sören och Görans värvningar av Popovic samt Vasiljevic och vet vad det innebär att ha en välavlönad fotbollspelare sittande som inte kan tillföra laget ett smack. Med detta vill jag på intet sätt jämställa Herman med någon obskyr videojugge, men man bör beaktad att en spelare som inte platsar vinner lika många matcher som en spelare som inte kan delta på grund av skada. Det här tror åtminstone jag är några av anledningarna till att Herman enligt honom själv presenterades med ett prestationsbaserat ettårskontrakt.
Precis som det är ganska lätt att förstå hur man lär ha tänkt inom styrelsen är det minst lika lätt att sätta sig in i Hermans sits. Han har inte allt för många år kvar på den högsta nivån. Skulle han dessutom gå sönder igen skulle det mycket väl kunna vara över i morgon. Samtidigt har han en familj som kräver en viss ekonomisk trygghet. Han behöver helt enkelt ett hyfsat lukrativt flerårskontrakt. Hade Herman varit övertygad om att han skulle vara hel och dessutom säker på att han skulle peta Pohja hade han inte behövt oroa sig den 25:e varje månad. Nu är så inte fallet och då skiljs så våra vägar.
Men så någonstans i dessa diskussioner dyker det upp, argumentet som är så svårt att freda sig mot. Men han gav oss vårt första guld. Går det att värdera i pengar?
Frågan är inte så enkel som man kan tro. Exempelvis stödjer jag styrelsens beslut eftersom att jag anser att de är resultatet av ett sunt ekonomiskt tänkande. Samtidigt använder jag själv exakt samma resonemang när jag via mail försvarar Micke Anderssons plats i startelvan för en av sidans flitigaste besökare. När argumenten om att ”jobba i det tysta” och så vidare tryter ligger det nära till hands att dra till med ”glöm inte att det utan Micke inte blivit något guld”.
Det hade säkerligen varit enklare för styrelsen att sköta kontraktsförhandlingarna utan ”guldpressen”.
Det största problemet med hela Herman affären är egentligen inte huruvida Herman skänkt oss ett guld eller inte utan att han blir både svår och dyr att ersätta med en likvärdig spelare. Att hävda att Kennedy även kan spela anfallare håller inte. Kennedy behövs till höger på mittfältet. Vi behöver helt enkelt en anfallare till som håller minst lika god klass som Pohja.
Och glöm inte utan Kennedy hade det varken blivit guld 2001 eller spel i allsvenskan 2003.
