Fredrik Risp:s årskrönika 2002
IFK Göteborgs mittback Fredrik Risp skriver en årskrönika för Alltid Blåvitt.
År 2002 började med att vi blev inbjudna till att deltaga i en turnering i Turkiet i januari månad. Det var någonting stort eftersom vi skulle få möta bra motstånd i form av Sturm Graz och Fenerbache. Det var ett kvitto på att IFK Göteborg fortfarande har ett namn i Fotbollseuropa, nackdelen med turneringen var att vi åkte dit direkt från julsemestern och kunde därför inte göra oss själv rättvisa och prestera maximalt.
Vi tyckte dock ändå att det skulle bli kul att komma igång, men resan ner till Turkiet blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det rodde snökaos när vi landade i Istanbul och när vi skulle flyga vidare till Antalya så var flygplatsen stängd tills bättre väder uppstod. Så vi blev tvungna att tillbringa natten på Istanbuls flygplats, vilket var en upplevelse i sig men kanske inte de bästa förutsättningarna för att kunna spela match dagen därpå.
Vi lyckades kommande morgon ta oss till Antalya och till hotellet för att få två timmars sömn innan det bar av till matchen mot Sturm Graz. Det lustiga var att vi lyckades vända matchen och vinna med 3-2, efter underläge 0-2 i halvtid. När vi senare i veckan skulle möta Fenerbache så var vi totalt chanslösa. Vi hade dock en riktigt bra vistelse med fina träningsförhållanden och bra boende så jag tyckte att vi hade fått en bra start på året.
Sedan började den tuffa försäsongsträningen hemma i ”tältet” vid Kamratgården och vi tränade ca 9 pass i veckan, både fotboll, styrketräning och teknik. Allt flöt på och jag tycker att vi såg starkare och bättre ut än tidigare. Vi hade också gemensamt kommit fram till målsättningen att vi skulle vara med och kämpa om SM-guldet. Så här med facit i hand så känns det så klart väldigt pinsamt, men vi trodde på oss själva och året innan var vi med och fajtades om guldet. Det var en realistisk målsättning men vi levde inte upp till de krav som ställdes på oss. Vad jag tror att det beror på kan jag inte svara på exakt, men det finns en mängd olika faktorer som spelar in. Jag återkommer till det senare.
Resultaten under försäsongens matcher var ganska varierande, men vi började att forma ett ganska homogent lag som kändes tryggt och bra, vilket gav oss en gnista av optimism inför serien. Vi visste att det endast skulle spelas sju omgångar innan serien tog ett VM-uppehåll och under denna period så gällde det att hänga med i toppen. Vårt spel i dessa sju matcher var stundtals ganska bra men vi hade ändå en del snöpliga uddamålsförluster, jag tänker främst på Djurgården borta, där vi gjorde en kanonmatch men förlorade ändå med 1-0 och mot ÖIS i vårderbyt så tycker jag att vi var det vassaste laget, ändå förlorade vi.
Serien var under de sju första omgångarna väldigt jämn och det kändes som vår formkurva pekade uppåt ju längre serien gick. När vi vann hemma mot Hammarby i den sista matchen innan sommaren så var det en ganska förlösande känsla, en känsla av ”oövervinnerlighet”. Vi kändes som en vinstmaskin igen och att ha den känslan precis innan ett uppehåll kan givetvis vara bra att ha med sig inför hösten, men jag hade gärna sett att vi hade fått fortsätta att spela seriematcher eftersom vi hade det där extra som kanske saknats i de tidigare matcherna.
Jag har för mig att vi parkerade på en sjätteplats innan uppehållet och det var trots allt okej eftersom det inte var så många poäng upp till tabelltopp. Under sommaren så hade vi först två veckor semester för att sedan återuppta träningen och bygga vidare inför en väldigt intensiv höst med väldigt tätt matchande.
När serien sedan drog igång igen så började vi med två stycken 1-0 vinster, först Kalmar borta och sedan Halmstad hemma. Det var den perfekta starten och vi var nu endast två poäng i från första platsen i Allsvenskan. Men sen började ”helvetet”.
Ett par dagar efter Halmstadmatchen, så skadade jag mig under träning och det smällde till rejält i min höft. Jag började att köra väldigt intensiv rehabilitering för att försöka komma tillbaks till Helsingborgmatchen, men de tre träningarna om dagen gjorde att jag överbelastade min framlår så jag fick istället försöka att bli kry till Malmö hemma. I samma stund så gick även Mikael Antonsson sönder och eftersom vår trupp var väldigt tunn så blev det en hel del placeringsförändringar i matchen mot Helsingborg. Det speglades ganska väl i matchbilden och vi var inte ens nära att vinna.
Det som det kom att talas om efter matchen var inte resultatet utan den banderoll som några satt upp på Olympia. Och det är från denna stund som allt började att gå emot oss, hur stor betydelse banderollen hade är omöjligt att svara på, men jag tycker personligen att den var väldigt onödig och skapade rubriker som inte var till det bättre för IFK Göteborg. Det var förhoppningsvis en minoritet som satt upp banderollen, eftersom jag vet att om man är en ”riktig” supporter så skapar man endast positiva rubriker för det lag som man önskar framgång.
I den kommande matchen mot Malmö så var jag fortfarande tveksam till comeback eftersom jag inte kände mig kurant efter testträningen dagen före. Stefan ville dock att jag skulle testa på uppvärmningen inför matchen och att vi skulle ta ett beslut då. När uppvärmningen var genomförd så kändes det hyfsat men ändå inte bra, men lojal som man är så tog vi ändå beslutet att jag skulle spela eftersom det inte fanns någon direkt ersättare. Det var givetvis ett otroligt dum beslut och jag kände mig förödmjukad eftersom Malmö hade lekstuga med oss. Det är otroligt svårt att kunna göra en bra insats när man inte kan prestera maximalt och hela tiden känna att man har ont.
Läs fortsättningen här
