Fredrik Risp:s årskrönika 2002
Del II
Läs del I
I stället för att rehabilitera mig i lugn och ro och bli helt frisk så blev jag tvungen att fortsätta att spela eftersom vår trupp var sårbar för skador. Min vårsäsong tycker jag personligen var den bästa jag presterat i den blåvita dressen, därför var det extra jobbigt att under hösten inte kunna göra sig själv rättvisa och göra lika bra matcher som innan.
När vi sedan förlorade mot AIK så började media att spekulera mer och mer om situationen i IFK Göteborg. Vi själva visste naturligtvis att vi kunde prestera bättre och vi trodde att vändningen kom i Landskrona, men de följande matcherna var under all kritik och vi började att glida allt längre ner i tabellen. När man kommer in i en så dålig period så börjar man att fundera och man får ett allt mer sargat självförtroende. När det går bra så tänker man nästan ingenting och allt flyter bara på. Men tyvärr så blev vår svacka allt djupare för varje match som gick och man blev allt mer besvärad över den situation vi satt oss i.
Det var helt enkelt så att vi fick någon sorts mental blockering som gjorde att vi inte längre vågade göra de saker som vi normalt sett är så bra på. Vi började att underprestera och blev allt räddare att misslyckas, vilket hör ihop med självförtroende och självtillit. När man inte längre tror på sig själv då är det svårt att göra bra matcher. Jag började givetvis att undra vad som gått snett och vad man kunde göra för att kanske bryta mönstret, så jag tyckte att vi skulle få lite råd av någon idrottspsykolog. Stefan tyckte nog inte att det var en så bra idé så det blev inte av.
Jag tog själv hjälp av en bok skriven av Johan Plate och Thomas Fogdö som handlade om att möta motgångar i livet. När jag började att läsa den så tyckte jag att det blev lite lättare att hantera den press som vi ändå står inför. Om boken hjälpt bara en endaste procentenhet så är jag tacksam för det är så otroligt små marginaler mellan succé och fiasko.
När sedan Stefan kastade in handduken efter Zimbru-matchen och Roger tog vid, så trodde vi nog på en vändning. Så blev dock inte fallet och vi fortsatte att rasa i tabellen. Det var först nu som man började att inse att vi faktiskt kunde åka ur Allsvenskan. Efter förlusten mot Helsingborg hemma så åkte vi på tvådagars läger till Lundsbrunn utanför Skara. Där pratade vi en hel del psykologi och Roger försökte få oss att förstå att vi fortfarande hade en bra chans att klara oss kvar, så vi skrev faktiskt ett kontrakt alla spelare i truppen. Det innebar att vi skrev under på att fram till mitten av november skulle vi ge allt för varandra och kämpa in i det sista.
Vi höll vad vi lovade till varandra och efter en mycket jobbig höst så stod vi ändå där som segrare efter två kvalmatcher mot Frölunda. Jag tycker att Roger gjorde ett alldeles utomordentligt jobb och slutförde sitt uppdrag, d v s att ”rädda” oss kvar.
Varför gick det då så snett? Det finns givetvis en mängd olika orsaker. Men den allra rimligaste förklaringen är att samtliga spelare i truppen underpresterade och att vi var väldigt sårbara för skador. Vi hade under året faktiskt en hel del skador vilket gjorde att vi inte kunde få någon kontinuitet i lagbygget. Vi hade spelare som fick spela på ovana positioner och det var olika lag i nästan varje match, det är inga bra förutsättningar om man vill kämpa om guldet. Jag kan inte ens räkna upp alla de olika forwardskombinationer vi haft denna säsong. Och om man tittar på fjolåret när Hammarby vann guld så hade de i stort sätt samma lag hela säsongen och det är jätteviktigt om man inte har en lika bred trupp som t. ex Manchester United och den bredden har vi inte haft i år.
Att tillhöra IFK Göteborg är det finaste man kan göra och jag är oerhört stolt över att få vara en del av denna anrika förening. Jag vet att det ställs stora krav på oss både från supportrar och från massmedia, men de största kraven har vi på oss själva. I år har vi inte kunnat leva upp till dessa krav och det är givetvis tråkigt, men det är något som vi lagt bakom oss nu. Jag har ändå växt otroligt som människa efter dessa motgångar och förhoppningsvis har jag nytta av dessa erfarenheter senare i livet. Det är inte bara jag som mått dåligt under denna tunga period, utan även min fru och mina nära och kära som läst allt som skrivits och som våndats på alla matcher, de har betytt mycket för mig och varit ett enormt stöd på vägen. Jag vill även passa på att tacka alla er supportrar för ert otroliga stöd under denna svåra tid, utan er hade vi aldrig klarat oss kvar. Nu ser vi endast framåt och med er hjälp så ska vi få IFK på rätt väg igen. År 2003 är upp till bevis och vi vill ha revansch, det kan jag lova!
Mvh
