Veckans Profil: Tomas Antonelius
Stor intervju med landslagsbacken Tomas Antonelius som för tillfället kämpar sig tillbaka efter ännu en knäskada.
- Jag vill vinna fler titlar, det är sånt man räknar när man summerar karriären.
En glad Tomas Antonelius möter upp i Solna Centrum där vi stämt träff. Det är hans sista dag på en fyra veckor lång Stockholmssemester och dagen efter är det dags att resa hem till Köpenhamn igen för att fortsätta med rehabiliteringsträningen.
- Det är knät igen, säger "Tobbe". Jag spelade de sista två månaderna utan att träna och sen var det dags för en tiotusenmila service. Knät var inflammerat så att det svullnade. Läkaren plockade bort lite brosk.
- Troligtvis var det en följdskada av korsbandsskadan från EM. Förhoppningsvis är jag igång och tränar igen om 3-4 veckor och då ligan startar i mars ska jag kunna vara med igen.
Du har varit skadad en del under din karriär, tröttnar du aldrig på rehabträningen?
- Jo, det är klart, men då tänker jag: "Fan det här är ditt yrke, vad håller du på med?". 99 procent av alla småkillar drömmer om att bli fotbollsproffs, och där är jag nu, så det är ju helt sjukt. Är det en dag då man är lite nere brukar jag tänka: "Titta dig själv i spegeln, vad har du för liv? Du får göra det du älskar och du får betalt för det." Det brukar hjälpa.
Vad driver dig att fortsätta träna?
- När jag kom till Köpenhamn var det för att bevisa för mig själv att jag inte hade gått ner mig bara för att jag varit skadad. Och det tycker jag inte att jag gjort.
- Jag spelar också fotboll mycket för att vinna titlar. Jag har vunnit tre titlar och jag vill vinna mer, det är sånt man räknar när man summerar karriären.
Är det fortfarande kul med fotboll?
- Absolut, det är det roligaste som finns. När de skippar tvåmålet på träning blir jag galen.
Du kom med i VM-truppen, men fick inte spela. Vad minns från turneringen?
- Att Erik Edman fick böta 25.000 kronor när han slängde ett pingisrack i väggen. Och att vi åkte ut på ett så snöpligt sätt.
Kände du på dig att du inte skulle vara med i startelvan när ni anlände till Japan?
- Ja, jag fick en bristning som gjorde att jag missade träningsmatchen mot Paraguay och det är bara att inse att den matchen var min chans att spela till mig en tröja i första matchen. Realistiskt sätt hade Tommy och Lasse redan tagit ut en backlinje och det tycker jag var rätt.
- Det gick bra på träningarna och jag visste att jag var femte valet, så jag körde jäkligt tufft själv och räknade med att få chansen. Om den kom skulle jag vara förberedd och ta den. Jag fick aldrig det, men hade jag fått chansen hade jag i alla fall varit förberedd.
Känns det bittert att du inte fick spela alls?
- Nej, de andra gjorde det så jäkla bra. Det hade varit värre om vi torskat alla matcher och backlinjen varit dålig. Speciellt roligt var det att det gick bra för Teddy.
- Jag är absolut inte bitter, snarare känner jag en glädje över att det gick bra för dem som spelade och att man kände att jag också är på den nivån.
Hur var känslan efter att ni slagit ut Argentina?
- Euforisk! Det var helt overkligt, speciellt så som matchen utvecklades. Vi blev ju så utspelade.
- Argentina är det bästa laget jag någonsin sett. Deras balansspelare är tio gånger mer teknisk än den mest tekniska svensken. Hade vi spelat 20 matcher till mot dem hade vi torskat 19 av dem. Det är den häftigaste "segern" jag varit med om efter AIK:s seger mot AEK Aten i Champions League-kvalet.
Du fick sedan chansen från start mot Ungern i EM-kvalet i höstas. Det blev väl ingen succé direkt?
- Tyvärr var det min sämsta match under hela året. Synd att vi inte vinner med 2-1. Deras mål är mitt, jag har hela tiden trott att jag är bra i en-mot-en-situationer. Även om Andreas (Andersson) säger att det är hans fel också, är målet mitt. Jag är back och han får inte gå förbi oss, det är min uppgift. Resten av matchen gick sådär, men det är klart att jag ska ha underkänt när jag är orsaken till ett mål som blir avgörande.
Hur länga kan en sådan situation hänga kvar på näthinnan? Hur länge bearbetar du matcherna efteråt?
- En sådan situation sitter kvar fortfarande men man måste ändå försöka släppa det. Det kommer nya matcher efteråt som tur är.
- Jag brukar snacka med mina backkollegor om vissa situationer dagen efter på rehabträningen, sen släpper man det och går vidare. Men det är klart att det är bittert när det är landslaget och på Råsunda. Men man gör misstag ibland, det får man acceptera.
Tomas Antonelius, tidigare Gustafsson, karriär startade i BP som fem-åring och har sedan gått via Kanada, BP igen, AIK, Coventry och nu FC Köpenhamn. Det var Bosse Pettersson i BP som gjorde honom till ytterback efter att tidigare ha spelat mest på mittfältet. Tomas debuterade i AIK och allsvenskan 1997 som 23-åring och tillhör den spelartypen som blommade ut sent.
- Jag var inte tillräckligt bra innan, menar Tobbe och säger även att Stockholmsklubbarnas dåliga ekonomi i mitten av 90-talet spelade in. Det sista man satsade på då var att köpa in en ytterback.
I AIK var han tänkt som ersättare för Gary Sundgren som var på gång till Sunderland. Affären gick dock i stöpet men så blev Patric Englund korsbandsskadad i backlinjen och Tobbe fick chansen på vänsterbacken. En plats som han under de kommande tre åren prenumererade på. Samtidigt gick det väldigt bra för laget. Cupguld 1997 efter finalvinst över Elfsborg, SM-guld 1998, nytt cupguld 1999 och Champions Leaguespel hösten samma år. Tomas berättar att han hela tiden kände att han utvecklades under tiden i AIK.
- Det var en stor omställning till en början. Dick Lidman sparkade ner mig en hel försäsong och jag fick då lära mig att ta för mig för att klara allsvenskan. Det var bara att sparka tillbaka...
- Jag har också haft tur med tränarna. Erik Hamrén gjorde mig till en allsvensk spelare och när Stuart Baxter kom tog jag ytterligare steg.
Fortsättning i del II
