Träningsrapport nummer 2
När Himmelriket väl kollar träningar så gör vi det ordentlig. Ernst rapporterar...
Torsdag eftermiddag. Klockan är fyra. Malmö har tagit sig ur vinterns grepp; men inte utan kamp. Idag är det något kallare igen. Som om kylan bara väntar på att man ska slappna av och då slå till ånyo: hårt och obarmhärtigt.
Ett femtiotal staketstöttare invid konstgräsplanen; alla åldrar, bägge kön. Jag parkerar cykeln och slinker fram till en bekant, i samma sekund som Magister Prahl blåser av för att korrigera Elangas försvarsagerande.
Det första som slår en: det är tuffare tag i år. Ifjol tilläts det inte alls lika mycket på träningarna. En del sprakande dueller mellan Skoog och Daniel, det var allt. Resten var som ett kristet sommarläger jämfört med dagens ondskefulla tvåmålsspel. Prahl verkar ta denna nya ondska med ro; troligtvis är det väl han som instigerat det. Ett par gånger så uppmuntrar han dessutom det hela, han skriker: ”Hårdare närkamper! Sätt till!” Och detta i en träning som redan har mer gemensamt med vedhuggning än fotboll. Jag är helt övertygad att MFF anno 1985-1989 hade nickat instämmande med breda leenden om de hade bevittnat dagens träning.
En annan sak som man märker ganska snabbt, och som hänger samman med de hårdare takterna, är att Prahl tolererar mycket mindre i år. Han har lägre smärttröskel vad gäller trams, egofixering och oförmåga att ta till sig kunskap. På det hela taget känns det som att det är allvarligare. Mer på riktigt. Äkta; för att använda hiphopslang.
Det spelas tvåmål. På halv plan. Trångt. Och bollen ska rulla. Passen ska sitta. Tätt som fan. Lee och Pode står i mål. Daniel, Concha, Elanga, Jussi, Jon, Billy, Mattison, Bergström, Chanko, Tomas Olsson, Ijeh, Yngvesson, Mackan, Bovar, Samba samt en hög lärlingar spelar ute. Jag känner igen Joakim Nilsson och Max Fuxberg. Och så kallar de någon Johan. Det måste vara Guoimar-Nilsson. 7 man fattas: Skoog, Asper, Ivan, Driss, Olof, Jeppe, JO.
Det slutar 0-0. Inga mål, alltså. Yngvesson har bästa chansen; ett snyggt skott från distans som Lee parerar och som han ser tar returen själv på. Tyvärr sitter andra skottet i ribban. Ja, och så har Jocke Nilsson öppet mål men skjuter över.
Det är svårt att så här i början, det är faktiskt min första träning i år, säga något om vem som imponerar och vem som ser giftig ut. Speciellt när nästan hela truppen springer omkring i mössor. Det borde vara förbjudet. Omöjligt för oss som står bredvid att veta vem som är vem. Och de som inte har mössor har skaffat ny frisyr. Inte heller tillåtet. MFF borde publicera det på sin hemsida först i sådant fall så at man hinner vänja sig. Den enda som håller måttet är Lee: samma fint rakade skalle och ingen tramsig mössa i vägen. Ett praktexemplar.
Fast jag ska säga en sak: det finns två ungdomar i MFF som är hot shit. Bovar Karim och Joakim Nilsson. Vilka spelare! Vilken attityd! Vilken bollkontroll! Bovars känsla är ofattbar, helt i klass med Zlatan The Great. Och Joakim Nilsson är en kopia på Jonas Thern i unga år.
Många nya namn i MFF i år. Fast ännu fler som försvunnit. Inte många av de som är borta som man saknar. Roth, Kenneth, Kjellin, Mete, BSN, Sörensen, Lilienberg, Lillen, Ingvarsson var allihop säkert trevliga killar, men något större avtryck i MFF-hjärtat gjorde de inte. Troligtvis kan man snart föra över Ivan och Driss på den listan också; de är med allra största sannolikhet på väg bort.
11 man ut, således. Och bara 3 man in: Chanko, Bergström, Olsson. Alla som skriker ’köpelag’ till MFF kan ändra det till ’säljelag’. Så att vi använder rätt terminologi, menar jag.
Mot slutet så går Zoltan Gremsberger förbi. Min kompis känner honom och börjar fråga om de i MFF som dras med skador. Hur är det med Asper? ”Kapsel-skada”, säger Zoltan. Vad betyder det? En dag eller ett års bortavaro? ”Nån vecka till, sen är han fit for fight”. Men han kommer att stå över Stadslagsmatchen. Skoog, då? ”Knäna, lite överansträngda, ingen fara”. Jeppe? JO? Olof? ”Strax tillbaka, allihop”. Looking good!
Träningen avslutas med intervallöpning. Som aldrig tar slut. Det är det värsta jag varit med om. Till slut blir jag nästan lite upprörd. Är på väg över staketet för att säga till Prahl: ’Ser du inte? Dom klarar ju inte mer! Du har ihjäl hela truppen!’. Till slut, efter vad som känns som en oändlig tidsrymd, blåser han av. Ett par av spelarna ser ut som om dom ska spy. Någon gör det också. Prahl går obekymrat därifrån, som om han inte såg deras trötthet.
Närjag cyklar hem kommer att tänka på den allsvenska maratontabellen: vad är ställningen? Jag vill hemskt gärna leda den, faktiskt. Prestigen kring förstaplatsen där är inte att förakta. Vi är fortfarande tvåa efter IFK Göteborg. Enligt 3-poängsmodellen så är vi 18 poäng efter och enligt 2-poängsmodellen endast 2 poäng efter. Det räcker dessutom att vi går upp lika med IFK eftersom vi har 62 plusmål bättre. MFF nya ledare efter årets säsong?
