Porträtt: Nummer 5
Intervju i tre delar med Per Nilsson om vägen till Allsvenskan, livet i AIK och nye tränaren Richard Money.
Per Nilsson inleder nu sin tredje säsong i som mittback i AIK, en karriär som började spikrakt uppåt och där han under året etablerat sig som en av svensk fotbolls stora framtidsnamn. Många minns nog att Pelle kom från GIF Sundsvall, men karriären började redan i Pelles hemstad Härnösand där moderklubben Stigsjö IK ledde in honom på vägen som fotbollspelare. Uppe i Härnösand är Pelle redan lite av en legend och har fått en egen fotbollsturnering, Pelle Nilsson Cup, uppkallad efter sig. Efter nio år i hemstaden var det dags för nio år i Sundsvall, men även där har det vari olika klubbar som har varit i fokus.
- Först blev det IFK Timrå för min del. Det är där jag har fått min riktiga skolning om man säger så. De har väldigt bra ungdomsverksamhet där så jag hade tur att det blev just Timrå. Dem har jag mycket att tacka för. Det var väldigt viktigt för min fotbollsutveckling.
- I Timrå fick jag lära känna bland andra Mattias Nylund som ska träna med AIK under veckan och med Stefan Ålander och Johan Melander som är duktiga fotbollspelare. Jag och Stefan har spelat ihop i Timrå under alla pojkåren och när vi spelar i U21 så bor vi tillsammans. Vi brukar skämta om att det är så sjukt att vi är tillsammans där. Vi kommer bägge två från Timrå och vi bodde 500 meter ifrån varandra.
Stefan Ålander spelar också mittback, har ni varit kompanjoner i alla år?
- Jo, fast i U21 spelar han mittfältare och jag mittback. Men han är egentligen mittback tycker jag. För min egen del har jag nog också alltid sett mig själv som mittback.
- I unga år så får man prova på att spela på många olika positioner men när man blir lite äldre, upp mot 14-16 år, så blev det mer positionsbaserat och då spelade jag mest mittfältare och back. Men när man blev upp mot 17-18 så kände jag att det var back som var roligast och att det var där jag hörde hemma. Jag spelade mycket mittfältare i Sundsvall men jag ser mig själv som en mittback, det är där jag tycker att det är roligast. Även fast man får vara närmare motståndarmålet så tycker jag att det är mycket roligare att vara mittback.
Du har aldrig varit målvakt?
- Jo, det var väl när man var liten och fick prova på att spela lite överallt som jag fick stå i mål ibland. Men det är väl inget man ska komma ihåg av Per Nilsson.
Fanns det något annat som pockade på din idrottsliga uppmärksamhet? Timrå är ju ett hockeyfäste.
- Jag har hållit på med olika sporter men jag har alltid vetat att jag ska bli fotbollspelare, det har aldrig varit någon tvekan. Jag spelade lite hockey men det har aldrig varit någon allvarlig konkurrent. Jag har alltid älskat just fotbollen. Jag kollar på fotboll jämt, om det är fotboll på TV ikväll så kollar jag på det. Det är alltid fotbollen som gäller, fotbollen styr mitt liv.
- Med Timrå i spelade jag i pojkallsvenskan och där hade vi ett otroligt bra lag. I inomhus-SM och sådana grejer så kom vi alltid tvåa-trea när vi var med men när vi spelade ute lyckades vi aldrig ta oss vidare till det riktiga slutspelet. Men det berodde på att det var många, bland annat jag själv, som fick spela med A-laget i division tre och fyra. Så vi tappade ofta många spelare inför viktiga matcher.
Efter sejouren i Timrå var det dags att röra på sig till grannklubben som spelade i division ett, GIF Sundsvall. Som 16-åring togs han om hand i talangutvecklingen och fick spela i Tipselit.
- Jag spelade ett halvår med tipselitlaget och efter det fick jag börja träna med A-laget. Till det året när Sundsvall gick upp i Allsvenskan fick jag A-lagskontrakt. Jag hade inte spelat i princip någon match året innan, 1999, när de spelade i ettan. Jag hade bara hoppat in i 20 minuter när man mötte Spårvägen hemma på Idrottsparken. Vi vann med 6-0 och så fick jag debutera. Det gick ganska fort i utvecklingen när jag väl kom till Sundsvall.
När började tanken om att kunna försörja dig på fotbollen på allvar rota sig i ditt huvud?
- Den första gången jag kände att jag kunde leva på det var väl när det började närma sig med Giffarna. Jag hade aldrig tjänat pengar på att spela fotboll utan giffarna var ju första gången. Men man har alltid haft en dröm om att kunna leva på fotbollen, det är nog en viktig del av att man skulle vilja bli fotbollsspelare, att man får hålla på med det hela tiden och tjäna pengar på det. Ingen spelare, kanske med något undantag, har ett flyt hela karriären där det går bra jämt. Man måste förstå att ibland kommer det att gå dåligt. Det är många väldigt duktiga fotbollspelare som lägger av när de är 15-16 för att de kanske är för små eller att de inte tycker att utvecklingen går tillräckligt snabbt framåt. Men man måste förstå att formtoppen inte kommer förrän man är runt 25. Det är då kroppen är fulltränad. Har du bara målet att du vill bli en bra fotbollspelare så tycker jag att man ska ge allt. Det är det jag har gjort.
Hade du några stora idoler som liten, några stora förebilder?
- När man var yngre så såg man ju upp till spelare som typ Pélé, kanske inte just Pélé, men forwards, offensiva spelare och kanske inte till någon back. Det är väl mer nu när man blivit äldre som man jämför sitt eget spel med hur de spelar. Jag ser upp till många i landslaget. Olof Mellberg är praktexemplet på en riktig mittback. En mittback ska inte vara en spelare som kan dribbla av fem-sex stycken. Man vill ju bli så bra som man kan bli. Jag tänker ge allt för det och om det lyckas blir jag glad och om det inte går vägen har jag åtminstone försökt. Fotbollen är verkligen det jag vill hålla på med, jag lever för fotbollen.
Trots sin ringa ålder så är det snart dags för Pelles fjärde säsong som allsvensk fotbollspelare. Debuten skedde i Stockholm på stadens minsta allsvenska arena. Den är något Pelle minns väl.
- Jo, det var lite speciellt. Jag fick spela från start och det var på Söderstadion. Det var över 10000 och det var en omställning för mig som innan dess aldrig hade spelat för mer än 2-3000. Det var väldigt nervöst och jag var ju inte mer än 17 år då. Jag hade tur som fick vara med i den matchen, jag hade inte spelat så mycket i träningsmatcherna utan var reserv. Sen blev vår högerback skadad precis innan den sista träningsmatchen och då fick jag chansen. Det gick väldigt bra där och då fick jag chansen från start mot Hammarby. Sedan gick det väldigt bra under hela året och jag fick mer speltid än jag hade förväntat mig och det var mycket positivt för min utveckling.
Fortsättning i del II
