Porträtt: Nummer 5
Del två i serien.
Har du några speciella minnen från matcher mot AIK?
- När vi mötte AIK hemma på Idrottsparken år 2000 tycker jag att jag gjorde min bästa match för året. Jag fick en femma i betyg i de flesta tidningar. Det var min absolut bästa match på hela året så den kommer jag inte att glömma. Vi ledde med 1-0 ganska länge och på slutet fick vi en skada. Han som bytte av den skadade killen fällde sedan Alm så att AIK fick en straff som Nebojša satte.
- Jag har aldrig fått spela på Råsunda som bortaspelare egentligen. När vi mötte AIK på sommaren 2000 så spelades bortamatchen på Stadion och när vi möttes 2001 så var det precis innan jag skulle gå över till AIK. Så då kändes det lite annorlunda på det sättet också.
Så straffen du orsakade var medveten?
- Haha, nej nej. I den matchen spelade jag för Giffarna. Jag kände ju knappt någon spelare i AIK då så det var ju solklart för mig att spela för Giffarna. Dessutom var det inte riktigt klart än att jag skulle gå över redan på hösten utan det var ju inte tänkt att jag skulle lämna förrän till året efter.
Hur var det att se Micke Brundin få ta emot hyllningarna efter matchen? Kände du att det var något du kanske kunde få uppleva i framtiden?
- Jag har ju Mickes nummer nu, nummer fem, och det skulle ju vara hemskt roligt att få bli en ny Micke Brundin. Man märker ju hur enormt stor han har varit i AIK. Just Champions League-året 1999 så var han helt otrolig. Han och David Ljung var fantastiskt bra de matcherna. Jag kommer ihåg att jag såg varenda match AIK spelade och det var egentligen helt otroligt att man fick så lite poäng som man fick. Framför allt när man ledde mot Barcelona med 1-0, då trodde man att det var klart och så förlorade man den matchen. Det kändes helt otroligt. Det var många matcher som det var på väg att bli poäng så blev det mål på slutet.
Du satt och höll lite på AIK i de matcherna?
- Jo, det gör man ju alltid när det är ett svenskt lag i Champions League. Fast inte i år då och inte i fjol heller.
Vad var det som gjorde att du ändrade ditt beslut att lämna Giffarna efter 2001 för att istället ansluta redan i slutet av sommaren?
- Jag har alltid tyckt att AIK är den största klubben i Sverige efter att Göteborg föll igenom. Nu på senare år har man känt att AIK är det lag som satsar mest internationellt och nationellt också. Jag kände att det är en möjlighet för mig själv att ta ytterligare ett steg som fotbollspelare, att bli ännu mer etablerad och bli en ännu bättre fotbollspelare. Det största steget du kan ta i Sverige är att gå till AIK. Även om det inte har gått så jättebra de två-tre senaste åren så är AIK ändå den största klubben. Angående varför det blev redan på sommaren så hade jag haft många funderingar redan tidigare. Jag hade vetat om AIK:s intresse ganska länge, kanske inte konkret men lite grann. Det var aldrig på gång innan men jag kände att det var lika bra att ta steget nu.
Du gick in i startelvan till matchen mot Norrköping och fick spela resten av året med gott resultat.
- Teddy blev skadad i ryggen mot Trelleborg och då fick jag spela resterande matcher under året och vi förlorade ju inte någon match alls. Jag hade tur och kom in när det var väldigt positivt i AIK. Vi hade vunnit några matcher och det var fantastiskt med alla inramningar mot Göteborg, Djurgården och Hammarby. Jag fick ju spela alla derbyna så det var ju en perfekt inledning. Det var lätt att komma in i gänget.
Varför då?
- Man hade ju fått höra rykten om att det skulle vara svårt att komma in, att det skulle vara divor i laget hade man fått höra från polare. Men det kunde jag aldrig tänka mig, jag kände ju några redan innan och man vet att det är ju bara människor allihop och svensk kultur är ju sådan att det är väldigt socialt. Det var inga problem alls och alla var väldigt trevliga. Det tog bara en vecka och sedan kändes det att man var en i laget.
Olle Nordin sa i en artikel i Offside att du var en positiv injektion som kunde ta ansvar på planen, att du och Kibebe kunde diskutera bra under match. Det känns som att det är något som kanske har saknats under det här året, att du och Teddy inte riktigt har funkat ihop.
- Det är svårt att säga vad det beror på. Det gick ju väldigt dåligt under vårsäsongen, höstsäsongen är jag väldigt nöjd med och det tycker jag att hela laget ska vara. Vi släppte kanske in lite lätta bollar i slutet och så men jag tror att vi hade ett av seriens bästa försvar om man bortser från matchen i Malmö. Men det är som du säger, på våren och i träningsmatcherna så var det något som klickade. Kommunikationen var dålig och vi släppte in billiga mål. Det var inte alltid att motståndarna spelade bra utan just att vi släppte in billiga mål. Det var väldigt frustrerande att spela de matcherna när det gick på det sättet och man inte visste vad man skulle göra åt saken.
- Kommunikationen var nog en viktig del i det hela. Jag och Kibbe hade nog en väldigt bra kommunikation, vi delade upp ansvaret på träning och innan match och det har nog också att göra med att vi kände varandra väldigt bra. Med Gary så tycker jag också att det funkade väldigt bra. Vi snackade ofta innan om vad vi skulle göra och det är nog väldigt viktigt att man kan göra det på träning och innan match så att man automatiskt vet vad man ska göra på plan. Gary snackar väldigt mycket ute på plan och när han har varit med tycker jag att jag har snackat väldigt mycket jag också. Det har varit mycket snack om att Gary styr mycket i backlinjen, och med hans rutin blir det ju så, men när han snackar får han med alla andra och då blir det så att jag själv har tagit mycket mera ansvar. Det är nog det som har gjort att det har gått mycket bättre.
Är det något som har klickat med Teddy?
- Teddy är väl kanske inte samma typ av spelare som Gary eller Krister Nordin som kan lyfta ett lag i motgång. Det är spelare som ryter till när det går fel och det tycker jag är skönt eftersom du inte alltid vet om att du gjort fel och då är det bra att ha någon som kan påpeka det för en. Då rättar du till det ganska snabbt. Teddy är en mycket bra mittback och en mycket duktig individuell fotbollspelare men han är kanske inte den typen som snackar så väldigt mycket och styr sina medspelare.
- Jag kommer ihåg hur det var när Micke Brundin kom till Giffarna 2001. Han snackade konstant på varenda träning och då fick han med alla andra spelare att börja snacka också. Det är samma sak med Krille, som även är en mycket duktig fotbollspelare. Han är en riktig lagspelare och han får med sig hela laget och det är mycket viktigare än man tror. När någon ryter till så känner man att ”nu ska jag också göra det” och då kommer det automatiskt från alla om man har en kille med djävulen i sig och det tycker jag att Krille har.
Del III
