Kåffe och Big Love på bandy
Det finns myter som är så inpräntade i den svenska sportsjälen att det knappt går att tänka sig något annat än att de skulle vara fullständigt sanna. En av de mest seglivade är Bandy-myten.
Nämn ordet bandy för en svensk och ord som ”idrottsfest” och ”folksport” dyker upp i samma andemening som när man tänker på Vasaloppet. Bandy är något så oangripbart och vedertaget älskat som Astrid Lindgren eller vårens ankomst.
Det är nästan som om att en plats på läktaren på Studenternas IP på vårkanten borde läggas till som ett nytt delmoment i den svenska ”Klassikern”. Har man inte varit på bandy, så är man lika lite svensk som en spanjor är ospansk om han inte varit på tjurfäktning.
Men vi skåningar har ju det ursprung vi har – och eftersom landets sydligaste bandygäng finns i Kävlinge (och de spelar ju dessutom sina ”hemmamatcher” i, typ, Nässjö) så var det premiär för mig i onsdags. Jag och min skånske exilkollega - sign. ”Big Love” på Himmelriket - bestämde oss för att det nu var dags för att bli ett med den svenska folksjälen! Vi skulle till Zinken och se bandy!
En minut över 19 kommer vi fram till entrén och läser där att inträdet kostar 120 kronor. Etthundratjugo kronor, alltså.
Att gå på fotboll kostar 80 spänn, att sitta i en uppvärmd bio kostar 85 spänn, att spela biljard en timme vid Fridhemsplan kostar 40 bagare – men att stå på en provisorisk träläktare i 10 minusgrader och se på en sport som är så liten att Lacrosse i jämförelse är SuperBowl-stor, kostar alltså lika mycket som två McFeast & c:o plus ett Happy Meal.
Nåväl, att bestiga K2 är varken gratis, bekvämt eller varmt, så inträdet betalades i ett svagt ögonblick. Och när vi står där i entrégrinden så hör vi plötsligt ett jubel. Mål. Och vi missade det. Allt vi hann se var hur lagkamraterna i grönvita tröjor (med så många olika loggor på att man misstänkte att Gula sidorna publicerat hela sitt register på dem) kramades i en klunga.
Det som förvånade en mest var den avmätthet som rådde bland åskådarna. Jublet lät så beskedligt att man trodde att det bara var Jonas B Svensson som satt ett serve-ess i Båstad eller möjligtvis Ove Sellberg som sänkt en fyrmetersputt. Ja till och med i basket, där det målas typ 50 gånger per match, är hänförelsen större än vad den var vid Bajens inledningsmål. Var det chocken?
Bandy är en enkel sport att fatta – två lag, två mål och det laget som gör flest mål vinner. Ändå kände man sig så totalt utanför. Visst må det vara en klyscha som är så uttjatad, att Dan Bäckman-framträdanden på idrotts- och välgörenhetsgalor ligger i lä – men man ser inte bollen! Du kanske trodde att det var TV-tekniken som spelade dig ett spratt, men bolljäveln svischar likasom bara förbi i virrvarret av andedräkts-ånga, ismoln och klapprande skridskor. Man ser hur horden av spelare åker fram och tillbaka och formerar sig i anfalls- och försvarskonstellationer, men bollen finns liksom bara där någonstans utan att ge sig till känna.
Och det där med ”folkfest”? Nja, snarare kändes det som om man var på en hyfsat välbesökt superettan-match med en något högre procent alkoholpåverkade åskådare. Fest var det inte. Och det går för övrigt inte att ta en klack på blodigt allvar när den hotfullt skrik-sjunger ”Stå upp som en riktig man” åt en fallen Villa/Lidköping-spelare, när de är iförda vita pälsmössor, Michelin-stora dunjackor och tumvantar. Det är ungefär lika skrattretande icke-hotfullt som en gängledare i Bronx med Bamse-tröja.
Cirka 25 minuter in i första halvleken är mina fötter så frusna att känseln gradvis börjar försvinna. Och matchen är så tråkig och så fullständigt obegriplig att vi lika gärna kunde ha legat i en frysbox och läst manualen till en Boeing 747. Eller så kunde vi ha suttit i en varm lägenhet och sett Sverige-Ungern i handbolls-VM. Utvisade spelare kom in igen efter 10 minuter, spelare slog avsiktliga luftmissar vid hörnor, vid tre tillfällen låg det en boll ur spel i det ena straffområdet utan att någon brydde sig etc. etc. Vill de verkligen bli OS-sport på allvar..?
I pausen gick vi in på toaletten och stannade där i femton minuter. Behovet av att åtminstone få tina upp tårna en pytteliten smula, översteg med råge plågan av att behöva vistas i den fräna urindoften en hel halvtidsvila. Och en kvart in i andra halvlek gav vi upp – kylan gick inte att bemästra länge. Eller var det en signal från hjärnan till fötterna som sa: ”Frys för helvete, så att vi slipper se mer av skiten”.
Vi skulle ha tagit två McFeast & c:o och ett Happy Meal istället...
