Guld i kvadrat?
Niklas Johansson skriver en krönika för Alltid Blåvitt om en ängels framtidsvision.
Det var i slutet av oktober 2004, sista omgången av Allsvenskan och Blåvitt hade guldet i egna händer, men då krävdes seger mot AIK. Matchen hade marknadsförts kraftigt och TV-reklamen hade nästan "tjötat hål i huvudet" på de stackars ÖIS:arna och GAIS:arna de senaste dagarna.
AIK:s nye tränare Benny Lennartsson hade dagen innan kaxigt sagt att Blåvitts kortpassningsspel står sig slätt mot AIK:s väldisciplinerade markeringsspel.
- Jasså, sa han det. Jag har då inte hört talas om nåt väldisciplinerat där uppe sen Peter Larsson spelade, men han är en riktig liten lustigkurre den där gamle Benny, hade Bosse sagt när Alltid Blåvitt ringt samma kväll.
Det var första gången på året som det var riktigt kallt, minusgrader och full snöstorm, men för första gången rörde det inte Göteborgarna i ryggen. Nibbe passerade byggarbetsplatsen där Gamla Ullevi låg.
- Många fina minnen har bankats ner i marken av byggmaskinerna här, många dåliga också, sa Nibbe högt för sig själv och tänkte framför allt på de många förlusterna två år tidigare.
När han kommit så långt som till Shell stannade han upp och tittade en stund. Det var inte första gången den här säsongen han gjorde det. Han hade bland annat gjort det en solig sensommardag när drygt 47 000 var på väg in på Ullevi för att se andra derbyt mot ÖIS. Men nu såg den mäktigare ut än någonsin, glaskuben stod där upplyst av strålkastarljuset, som en enorm iskub mitt i snöstormen. Nu börjar ju byggnaderna närma sig de visionerna folk förr hade om 2000-talet, tänkte Nibbe när han, med ett nästan löjligt stort leende gick över vägen.
Inne i glaskuben hade precis Håkan Hällström slutat spela och klackarna såg till att ljudnivån inte blev lägre för det. Det var med all säkerhet AIK:s största bortafölje den här säsongen. Kanske inte så konstigt med tanke på all marknadsföring och att de faktiskt också hade chans på guldet, men då var Frölunda tvungna att bortabesegra formstarka Djurgården. ”Krossa Gnaget” och ”Var är Änglarna” avlöste varandra och överröstade ljudet från reklamfilmen på storbildsskärmarna.
Fan, man skulle stått i klacken idag, tänkte Nibbe när han satte sig på södra läktaren, som för dagen var långsida.
- Du är sen. Det var Nibbes bror som varit på Ullevi i nästan en timme. - Som vanligt, tillade han. - Jag missar inte tifot i alla fall, sade Nibbe. - Har du köpt någon öl? - Nej, men du... mer hann inte sägas, för nu drog Heja Blåvitt igång och spelarna tågade in på planen.
Tifosin var av mästarklass. AIK:s tifo var nog det mäktigaste en bortaklack presterat i Göteborg och Blåvittklacken överträffade sig själva, det lyckade derbyt till trots. Till och med den mest kräsne hade blivit bortskämd denna kväll.
Bosse ropade några sista instruktioner till Jesper när de bägge lagen ställde upp sig för avspark.
Otroligt skönt att Bosse förlängde kontraktet, tänkte Nibbe, när Ingvarsson blåste igång matchen.
