Om Gud älskade fotboll...
...skulle himlen aldrig vara grå. Om Gud älskade fotboll skulle vi aldrig behöva gå i väntans tider på den kommande säsongen. Himlen skulle för alltid vara himmelsblå och dagar fulla av funderingar kring den kommande säsongen som gör oss till lidande varelser skulle inte längre existera. Och sedan var det just den där saken med Ijeh.
Det är mycket prat just nu om Peter Ijeh och om den olyckliga skada han ådrog sig under träning i förra veckan. Det sägs att han är tillbaka på planen tidigast någon gång i slutet av maj. Många tycker det är ett tungt avbräck för ett hårdsatsande Malmö FF. Till viss del ger jag dem medhåll. Peter Ijehs två dussin fullträffar hade stor del i MFF:s andra placering i fjol. En del vill även göra gällande att ett Malmö FF utan Peter Ijeh i laget (trots att han bara hinner missa mindre än halva serien) inte kan vinna SM guld i år.
Jag medger att en Ijeh i laget från allra första början, när allsvenskan drar igång, hade smakat. Det hade varit kul att se hans olika citat på undertröjan när han nätar. Förra året var det bibelcitat och Gud lovprisades. Kanske skulle han i år dra till med något oförglömligt och citera en självutnämnd gud såsom den sittande amerikanska presidenten. Vem vet? God works in mysterious ways.
Skulle Ijeh åter få visa upp sina originella målgester vid 24 tillfällen eller skulle det bli färre i år? Jag sällar mig till den skaran som tror att en upprepning (skadefri eller inte) inte är rimligt. Inte så mycket för att Ijeh på något vis skulle ha blivit sämre ytterligare ett år under Prahls vingar. Uppbackad av ett mera spelskickligt mittfält i år skulle bara öka hans chanser.
Jag tror däremot att de andra lagen har kartlagt honom bättre inför årets säsong. Förra året dök han upp som en joker, okänd för de flesta och betrodd av få. Inte konstigt att han stod utanför Malmös startelva i premiären. Tom Prahl hade åsikter om skyttekungen i höstas. Jag citerar, ”om Peter (Ijeh) inte gjort det han gör på plan hade han inte fått spela”. Det säger en hel del om hur loj Ijeh är på träning men desto mer om vilken fantastisk matchvinnare han är. Hans målsinne finns där oavsett om han glänser på träning eller inte.
Under försäsongen i fjol imponerade han inte alls och det var inte så sällan bollen smet utanför målramen. Sedan dök han bara upp som gubben i lådan, sprang rätt, sköt rätt och med rätt inställning. Inte minst Norrköping fick surt bevittna detta. Två mål som inhoppare och Norrköpings Thomas Olsson och Kristian Bergström bytte klubb och anslöt till Malmö strax efter säsongen. Ett klokt val av dessa båda herrar som säkerligen är hungriga på både framgångar och titlar.
Det var minst lika klokt av Prahl att säga i höstas att han ville ha fyra klasspelare som kunde gå rakt in i startelvan. Inte var det mindre klokt av MFF att driva igenom dessa köp, även om Norrköping trodde för ett kort ögonblick att de sålde italienska landslagsspelare till Malmö och drömde ihop fantasisummor i övergång därefter.
Många kritiska röster höjdes för blott några månader sedan om dessa båda nyförvärv. De var slut som spelare, de var med om att driva ner sin klubb i träsket (läs superettan) och de hörde inte alls hemma i ett storsatsande Malmö FF ansåg många. Uttalanden säger mer om fotbollskunnandet runt om bland oss förståsigpåare än vad det gör om Olsson och Bergström själva. De kommer visa sig vara mycket nyttiga på Malmös mittfält. Jon Inge Höiland från Göteborg och Louay Chanko från Djurgården är ytterligare två nyförvärv som kommer att göra MFF slagkraftigt igen. Inte har det skadat MFF (eller dess ekonomi) att nästan ett dussintal spelare har fått lämna klubben. I dagsläget är det få som kan anse sig givna i startelvan även om jag anser både Daniel Majstorovic och Niklas Skoog ovärderliga. Jag tror inte MFF har haft ett så här spelskickligt och namnkunnigt lag sedan mitten av 1980-talet. Ska det äntligen bli guld?
Främsta utmanare torde vara Djurgården. Klubben vars ena företrädare nyligen sade att det skulle vara pinsamt om de inte vann i år igen. Det finns ett löjeväckande skimmer av pinsamhet och framförallt arrogans när Zoran Lukic öppnar munnen. Kanske skulle Ijeh citera Lukic på sina undertröjor.
Ett pengasinande AIK med tränaren Money i spetsen kanske kan göra Solnaklubben till en stark utmanare av guldet.
Kanske Halmstad som gjorde en fantastisk höstsäsong och nu med målsprutan Kullinger i laget.
Hörde några killar på stan snacka om Helsingborg och hur farliga de blir och hur farliga de blir. Jo, de upprepade dessa ord som för att själva förstå vad de just hade sagt. HIF är i större utsträckning beroende av en storspelande Alvaro Santos än MFF är av en frisk Peter Ijeh.
Dessutom befinner sig HIF i ett moment 22. För att lyckas i allsvenskan i år behöver Santos hamna högt upp i skytteligan och gör han det lär den skuldtyngda klubben få andra problem. Kommunpamparna kommer raskt att rätta till slipsen, vattenkamma sig och nicka och bocka artigt och väluppfostrat med mössan i handen när det internationella transferfönstret öppnar igen i sommar. Men, jag lider inte alls med lillebrorsklubben. De är och har alltid varit en småklubb i mina ögon med alltför stora ambitioner. Resultatet i fjol blev mindre gott men där skulderna däremot blev stora.
Göteborg anlitar en meriterad landslagstränare som inte levt med klubbvardagen på evigheter.
Örgryte, klubben med kalla fötter när höstmörkret smyger på, kanske inte ens hinner tina upp inför årets säsong.
Örebro blir kanske en outsider till guldet i år har jag hört några säga, och nu med tanke på deras fantastiska konstgräsmatta enligt de själva så borde guldet vara klappat och klart. Lägg bucklan i Lundins bagagelucka, om han nu inte beslutar sig för att överge klubben framåt hösten när det går trögt med alla dessa långbollar. Eller så blir Örebro inte alls en outsider, och nämnde jag förresten deras fantastiska konstgräsmatta? Gudars vad korkat av Ijeh att springa och bli skadad på en konstgräsmatta när det är omöjligt enligt ÖISK:s ordförande.
Guldet ska hem och med allsvenskans främsta tränare i spetsen (trots att misstaget begicks det gångna året när Lukic/Åkeby gavs priset för bästa tränare) kommer Malmö åter att vandra in en långvarig storhetstid. Ijehs skada har egentligen bara gjort det möjligt för Hasse Borg att komma i ett gott förhandlingsläge gällande Ijehs kontraktsförlängning. Peter Ijeh lär dessutom dyka upp som ett slags nyförvärv lagom till sommaren och säkert lika motiverad som i fjol.
Fram till dess får vi lov att hålla oss till godo med Skoog, Yngvesson, Rosenberg och Karim när det gäller forwardsbesättning. Det lovar gott. Ni minns väl när anfallet endast bestod av Dejan Pavlovic och Niklas Kindvall?
Är det förresten bara jag som undrar varför svenska landslaget är ett slags rehabilitering för bänkade utlandsproffs? Lagerbäcks och Söderbergs filosofi om spel i landslaget för att öka möjligheten att få spela i klubblaget är besynnerlig. Och jag som trodde det var tvärtom. Finns väl en pärm för sådant också skulle jag tro.
